Alla dessa stereotypa debatter

Sitter just och tänker på dig som jag ju inte ens känner,ja den blir utvecklad,men många människor ser dock sina behov och det som ligger dem närmast.Hur mår många har genomgått något så tragiskt som du att förlora ett barn.Det bör vara det mest fruktansvärda som kan hända.Ja,i detta samhälle bryr sig människor för lite iallefall eftersom många mår så dåligt och är så ensamma.Varma kramar

Jag har ju upplevt så mycket lycka oxå i livet . Jag känner mig rätt gynnad. Är lite rädd för hur det kommer att gå när min Käre går bort men jag får tänka på det då o inte förstöra vår sista tid tillsammans.Slå på Blåljus Sunny Börjesson så förstår du varför jag är lite rädd. Jag tror att DETTA blir det svåraste jag varit med om?.

Jag är i trettioårsåldern och har tidigare i många år arbetat med människor i slutskedet och sett döden,allt ifrån spädbarn till äldre människor.
Gud vad stark du är!Vilken styrka du har!
Ja,den smärta du ska gå igenom är obeskrivlig.Min unga mor dog ifrån mig och den sorgen går inte att sätta ord på.Då behöver man människor omkring sig som bara finns där.
Men vi tog tillvara på vår sista tid tillsammans,vi hade så fin vänskap och mamma berättade vår släkts historia osv,

Jag brukar alltid trösta mig med att jag åtminstonde slipper sorgen efter en mor eller far nu när mina jämnåriga begraver sin föräldrar!
För jag har ju sett barnens rektioner på Den käres kamp o de barnen är ju 30 .
Att mista en mor kan nog vara värre än att ingen ha? Min dotter arbetar med människor i livets slutskede.

Ja,har haft den tanken som dig,eller liknande att nu är man den äldsta generationen,och torde gå bort först!Vad intressant med din dotter,då har hon mkt erfarenhet.Kram

29 Ja på gott o på ont.När hon vakade hos sin pappa grät hon över alla de som hon inte hann sätta sig hos på jobbet: de som fick dö ensamma .Hon satte sin pappa i deras situaton o det blev ohållbart: Hon bytte till den privata vården där patienterna får en bra vård i livets slutskede. Den offentliga sjukvården utarmas när alla engagerade inte orkar längre är jag rädd.

Ja efteråt var en mycket svår tid,det tog flera år att komma igenom ,tills man kunde hantera sorgen och tala om den och kanalysera känslor....men tomheten är värst...ohhh,denna jul!Sjukvården är ett ämne för sig!Förstår din dotter helt!

Kanske egocentriskt att berätta här, men det passar ju inte på flera tidigare inlägg här. Jag känner mig fullständigt harmonisk trots att jag förstår att nu blir det ont om dagar. Jag kommer att fortsätta att skriva och kommentera, om än lite mindre än förut. Ett nytt annorlunda liv har startat./Jan Brunnegård

Viveca/ Tack för denna hälsning!

Janne jag tycker att detta är ett logiskt ställe för diverse skriverier!
Att skriva är bra terapi o kan vara berikande för de som läser. När min Käre var så där väldigt sjuk skrev jag till min skrivarklubb en rad korta inlägg som jag kallade Brev från en sjuksäng.Jag skrattade när jag skrev dem o de hjälpte mig att klara av situationen att vara isolerad från omvärden så lång tid.
Lycka till med ditt varma hjärta: vi vill behålla dig länge!!