|
Inlägg #1: Postat: 2006-11-15 11:46:00
|
|
Janne B |
Först kring 1990 började det dyka upp papper från Socialstyrelsen om "Barnperspektivet". Visst fanns det socialarbetare som alltid haft denna vinkling fast ordet inte riktigt fanns. Speciellt hos "socialbidragsfamiljer" är barnen bortglömda. Har de en rimlig standard jämfört med sina kamrater??Vem stöder fattigbarnen psykiskt framför det tomma kylskåpet? Vem stöder barn till "underkompetenta" föräldrar eller sjuka föräldrar. Subkapabla! Nu har jag gott om tid att tänka på egna försummelser...
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2006-11-25 12:07:00
|
|
kjellekborg |
Jag hoppas och tror att barn idag mer tar för sig och kan få oss vuxna att förstå att dom inte mår bra. Sen är det tyvärr så att samhällets resurser är små och det sociala nätet har tyvärr stora maskor... När jag växte upp som ett "Maskrosbarn" fick man alltför ofta "lida" i sin emsamhet...
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2006-11-25 13:36:00
|
|
Inger-Sofia |
Tack Kjell.Det är det,som är lite av problemet,gör det svårt att prata öppet om.Skulden,det dåliga samvetet,lägger sig som en hinna över den öppenhet som behövs,som med/i all annan samvetsproblematik.. att kunna "vädra ut,så luften kan bli syrerikare.Barn är lojala,vill inte svika sina föräldra hur det än är....
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2006-11-25 14:01:00
|
|
kjellekborg |
Tyvärr tar barn ofta på sig skulden när ngt är fel!
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2006-11-25 14:39:00
|
|
Inger-Sofia |
JA,så är det,Dessutom bär dom på en oro,när föräldern är sjuk,därför ställs inte frågorna, både av rädsla, för att få något svar dom inte vill eller orkar ta,samt av hänsyn ,omtanke till föräldern...
|
| |