Iranier/Somalier göre sig ej besvär

Däremot är det så att det finns en särpräglad och mycket distinkt svenska nationalkaraktär. Detta har svenska makthavare totalt missat när de utformat sin invandrings och arbetsmarknadspolitik. Det är helt enkelt så att svenskar av hävd är mycket försiktiga och avvaktande gentemot sådant de upplever som främmande eller avvikande. När politikerna har försökt att snabbt framtvinga ett "mångkulturssamhälle" så har detta varit dömt till misslyckande av just nämnda skäl.

Anledningen till att iranier och andra har stora svårigheter att få jobb är alltså bara helt i linje med hur svenskar är funtade. Man kan tycka vad man vill om detta, men först och främst måste man acceptera detta. Det betyder att om man ska lyckas integrera invandrare från främmande kulturer här så måste dessa tas in i liten mängd i en situation när det finns verkliga behov, en arbetsmarknad som behöver dem. I annat fall stöts de bort.

17 Jag tror inte på begreppet "nationalkaraktär" men vi hade givetvis ingen beredskap för det massiva mångkulturella samhälle som så snabbt växte fram på 1990-talet.

Svar 5. Ursäkta om jag är lite brysk nu. Men det är inte längre fråga om huruvida någon "tror" på en nationalkaraktär eller inte. Det är fråga om att försöka förstå hur svenskar i gemen är funtade oavsett vilket ord man väljer för detta. Det är absolut nödvändigt att komma bort från den fobi som råder när det gäller användbara ord som beskriver och ringar in vår verklighet.

Ta som exempel gruppen "grabbar på mellanstadiet". Ett vanligt karaktärsdrag hos dem är vilja till fysisk aktivitet som spontant bryter ut så fort det blir rast. På samma sätt är det helt enkelt på det sättet att en grupp personer inom en viss geografisk yta tillsammans utvecklar vissa särdrag, genetiska och inlärda. Dessa tillsammans ger gruppen en viss karaktär. Och är gruppen i fråga en nation så är begreppet nationalkaraktär i högsta grad meningsfullt.

7 FRiskytt/ Känn dig alldeles fri att använda dina ord, även de som jag inte helt ställer upp på. Det är inte alls svårt att följa ditt följande resonemang. Det ligger mycket i det även om det är lite för generellt, men det är ju god pedagogik. Du har mycket att lära ut.

Jag har själv på ett påtagligt sätt upplevt skillnander mellan människor på olika orter. Jag är född i närheten av en badort och bodde där tills jag slutade den 7-åriga folkskolan i mitten av 1940-talet. Vi flyttade till skogsbygden ca 2 mil inåt landet. Det var en markant skillnad på de attityder som fanns hos foket på de olika orterna. forts...

forts... När vi flyttade till skogslandet så blev det en chock när dem något äldre pojkarna betedde sig väldigt macho, och med grova skämt om hur de erövrade unga kvinnor och hur dessa behandlades. Det liknade nästan de attityder som visades i filmer som t.ex. "Jägarna". Jag hade uppenbara svårigheter att skaffa mig nya kamrater, och kunde egentligen aldrig acceptera deras attityder. Och som utböling så blev man ofta lite mobbad och rått utskrattad för att man inte alls var lika macho.

Hej Uno/ Jag är uppväxt mitt i Västergötland där alla var så stolta över att vara just västgötar. Men detta unika folk var uppdelat i skaraborgare och älvsborgare, två helt skilda folksslag med olika vanor, fick jag lära mig som barn och ung. Älvsborgarna var frikyrkligt och nyktert skogsfolk.

Däremot är det ju så att alla begåvade människor på en ort anpassar sig efter rådande omständigheter. En del tvingas vara överklassens tjänare så som du Unu beskriver det.Medan några mil därifrån kunde folk leva självständigare och kanske farligare. // Det som påverkar oss mest just nu är givetvis massmediasamhället som ligger som en våt filt lika över hela landet.Hela folket får nästan samma "uppfostran". Ja så uppfattar jag läget, jag som inte har monopol på sanninge