|
Inlägg #1: Postat: 2006-02-16 15:15:00
|
|
Leif-Arne |
Hej AnnaSofia. Antag att du var min dotter som skar sig själv, vad skall jag då göra för att underlätta att komma förbi dessa självdestruktiva beteenden. Hur skall man överhuvud taget förhålla sig som förälder, i.o.f.s. ingen lätt fråga. Men den är seriöst menad.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2006-02-16 16:05:00
|
|
AnnaSofia |
LA: Försök att skaffa hjälp så fort som möjligt. Kontakta BUP, skolkuratorer, psykologer direkt. Ju tidiagre desto bättre. Lyssna på ditt barn Håll om, krama, älska. Berätta att du inte vill förlora/honom henne.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2006-02-16 16:08:00
|
|
AnnaSofia |
Det är en svår fråga men det viktigaste är att barnet vet att du vet, att du ser. Oftast är beteendet ett sätt att visa sina "svarta" känslor, ilska och sorg. En annan sak som jag tror är viktig är att man inte säger att man förstår, det gör man oftast inte.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2006-02-16 16:16:00
|
|
Leif-Arne |
Tack för dina svar AnnaSofia. Det är värdefullt med lite synpunkter från "andra sidan". Det ligger en hel del i att man som förälder inte förstår, för det gör man naturligtvis inte.
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2006-02-16 16:31:00
|
|
AnnaSofia |
jag är inget facit, jag pratar enbart utifrån mig själv och har ingen utbildning eller dylikt. Tror ändå att prata prata prata hjälper 100 gånger mer än ett lyckopiller...
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2006-02-16 16:37:00
|
|
Leif-Arne |
5 Det är nog så viktigt att ta del av insikter "innifrån" så att säga. Sedan är det väl så att ett fenomen som är så stimatiserande inte är lätt att kunna prata om, speciellt inte med föräldrar som i för en tonåring är helt passe. "Pappa du ser ut som en begravingsentreprenör, så där kan du inte gå ut"
|
| |