Varför jag aldrig vill arbeta

Om fler tänke som du så skulle världens andel av bittra människor minska radikalt! Keep up the good spirit! Hoppas att du får många roliga händelser adderade till upplevelsekontot:

Rätt få människor vill nog, om de tänker efter, vara parasiter. Tyvärr tror jag att det blir fler och fler ju sämre det lönar sig i att hugga i och arbeta i Sverige.

En ungdomligt romantisk syn på världen? Inte alls! Är inte arbete det salt som konserverar själar, frågade sig Baudelaire och Karl Marx svärson; Paul Lafargue satte likhetstecken mellan arbete och prostitution.

Bra artikel, även om jag inte delar din inställning till arbete. Din känsla av att bli ”våldtagen” av en order tror jag att du dessvärre delar med många. Det är ju en effekt av att ha varit utsatt för maktmissbruk och grunden för att själv bli maktmissbrukare. Samhället kan inte snurra i detta ekorrhjul … man måste börja förstå och tänka i nya banor.

Jadu, vem ska jobba ihop till din försörjning då? Är det sossarnas bidragsretorik som skapat dessa attityder? Ingen tvingar dig till någonting, utom du själv och din hungriga mage. Det finns många som du. Man kan då exvis utnyttja bidragssystemet eller kanske råna en värdetransport. Vi som jobbar tänker dock hindra den som vill stjäla det vi arbetat ihop.

Bra att du har insikt att åtminstone några måste arbeta. Din enda chans är att som Harry Schein uppfinna något som du kan sälja för ett pris som gör dej oberoende resten av livet. Satsa på det - sen kan du göra allt du räknar upp i artikeln. Men nog verkar du vara ung.

Anton: Vilket broderskap! Vilken jämlikhet! Nästan alla kommentarerna verkar ha samma innehåll som din artikel: "Jobba för helvete, så att vi slipper göra så mycket!"

Håller med dig i mycket det du skriver. Men oftast har medaljen en baksida. Långvarig arbetslöshet gör tyvärr oftast människor förslappade. Är man ständigt ledig så blir det i längden ändå inte så att man utnyttjar tiden på det viset du beskriver. Speciellt inte heller då man kanske även har dålig ekonomi. Romantiseringen över "de arbetsovilligas" fria liv är betydligt överdriven.

Ärligt talat: Hur många blir lyckliga av monotona skitjobb som löpande bandet på Volvo,underbetalt bitäde på långvården etc????
Hur orkar dessa människor leva ett andligt o kulturellt liv utöver sina arbetspass? Någon citerade i min ungdom: Arbete min son.arbete gör dig trött sjuk o förnedrad o rik blir du heller aldrig av det!!! Minns inte vem: kanske någon av er?

Den gamla Lutherska/ kristna arbetsmoralen gick ut på att tillfredsställa behov både inom och utanför familjen. Arbetet beskrevs inte som ett nöje utan som en livsförutsättning. Men nu lever vi i en slags nöjeskultur som säger att vi gör bara det som är roligt eller utvecklande. Men i praktiken är få jobb av den sorten. Med förvåning tittar jag på alla slags nöjesprogram i TV där vuxna människor i 40-50 årsåldern leker som om de var barn eller tonåringar.