Organdonationer - en självklarhet!

Jag minns broschyren som påträngande och i fel tonläge. Det blev ingen donationvilja hos mig. Men några år senare kollade jag saken på internet och anmälde mig som donator. Jag tänkte som så: Att myndigheter har en bisarr attityd mot medborgarna behöver ju inte förhindra att jag anmäler mig som donator.

Jag tror att detta skapar en känslomässig och mental oförmåga att tänka och känna att man är en individ som verkligen kan ha något livsavgörande att komma med, antingen detta nu gäller organdonationer eller något annat. Det finns helt enkelt inga känslomässiga förutsättningar längre i Sverige för att på bred bas upprätthålla ett fungerande civilsamhälle byggt på frivilliga aktiviteter.

Detta av Friskytten var ju en slags vittesbörd eller varudeklaration. Det går ju fint att följa resonemanget men det är ju inte på minsta sätt min verklighet. Jag ser att trots att vi har de högsta skatterna i välrlden så finns det inget folk som är så snabba som vi då det gäller gåvor.

Vi har ett stort antal mycket effektiva insamlingsorganisationer som fick in ca 50 milj kr på kort tid efter Tsunamin. Inget land har så mycket ideella organisationer som vi. Jag har sett siffror flera ggr på de tiotusentals timmar som gratisarbetare gör där. Har svagt sifferminne.De flesta av dessa är nog lite vänster men jag vet att Röda Korset är stabilt borgerligt. // ÄVen folk med höga skatter tänker och handlar självständigt samt gör en del goda gärningar. Hav hopp Friskytt.

Svar 7: Säger som du sagt tidigare, ber att få fundera på detta. Tror du har fel i sak, men ska låta detta vara osagt tills jag kunnat kolla det. Svar 8: Ja, jag blev nästan tagen själv när jag läste det efteråt. ;

Tumme!

Kanske jag vill nyansera och säga att det nog finns tillfällen då vi känner oss som statens fångar.Är man instoppad några veckor i Vårdapparaten kan man känna sig ägd och maktlös. Man kan ha en lättretlig kommunal hyresvärd, som man kan känna sig starkt beroende av. Känner vi oss friast då vi sitter i en bil??

Detta kan också vara en åldersfråga med mera. Är du ung,frisk, har jobb och pengar så känner du dig givetvis friare än om är beroende av andras hjälp, kanske rentav andras "nåd". //Men hur fria känner vi oss i ett samhälle där "staten" fullständigt struntar i oss, som i vissa auktoritära högerregimer.

13/ Janne, jag förstår vad Du menar. Ligger man på ett lasarett suddas den egna identiteten ut och man blir bara ett fall bland många. Det är samma fenomen som när man gjorde lumpen och alla blev iklädda samma grötrockar, samma uniformer och behandlades exakt lika oavsett vilken individ man var. Jag har varit med om bådadera och ibland känt "maktlöshet" men aldrig känt mig "ägd" av någon mer än möjligen av min kära hustru.

Svar 15. Auktoritära högerregimer är inte av intresse för min del, så dessa kan vi strunta i. Jag ser framför mig någon sorts land där det finns en stat, men där staten inte dominerar så förbannat, då tänker jag mig att känslan av frihet skulle vara större. Omöjligt att mäta känslan förstås, men jag tänker mig t.ex. att fransmännen i genomsnitt känner sig friare. Skatten är en bra bit femtio procent, men ändå finns det ett social säkerhetssystem osv.