|
Inlägg #1: Postat: 2005-10-05 17:39:00
|
|
Jan E |
Läste lite om Rinnan på nätet. Han var tydligen äldst i en syskonskara på åtta i en utarmad familj och han var ovanligt kort, bara 1,61. Man kan ju tänka sig att han blev mobbad som liten och när han fick chansen att ge igen så gjorde han det med besked..
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2005-10-06 08:49:00
|
|
Leif-Arne |
Det du skriver är riktigt. Det fanns nog mycken lust att ge tillbaks hos den mannen. Rinnans far var kollega med min morfar, de var båda skomakare. Jag tror inte de svalt direkt men det var fattiga tider.
Man satte i Trondheim upp en pjäs om Rinnan som blivit mycket omdisskuterad.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2005-10-06 08:52:00
|
|
Leif-Arne |
En annan aspekt på detta med "arvskulden" är den skamliga behandlig "tyskerbarna" fick i Norge. Barn där fadern var en tysk for ofta mycket illa. En som beskrivit detta är Marit Paulssen "Liten ida"
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2005-10-06 10:29:00
|
|
Janne B |
Ja tyskebarnen är nog det sorgligaste med Norge för det stämmer inte med vår bild av detta folk.Att de första fredsveckan gick hårt åt de som samarbetat med tyskarna kan kanske förstås. Så skedde på många andra håll också.
Men den fortsatta grova förföljelsen av tonårsjäntor som kanske rätt ofrivilligt blivit mödrar är svår att smälta. Sedan har också dessa barn fått utstå utanförskap av många slag i årtionden.
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2005-10-06 10:31:00
|
|
Janne B |
forts. Än i dag känner sig dessa nu vuxna personer som utpekade. Jag ser ungefär ett reportage per år i svenska tidningar om detta. Tyska arvsanlag kan aldrig förlåtas...sa en intervjuad. Under förra året påbörjades visst ett visst skadestånd till denna grupp. Men inte många har velat träda fram med sitt namn...
|
| |