|
Inlägg #1: Postat: 2005-09-24 19:43:00
|
|
Beth4020 |
Att uttala sig så om patienter som du beskriver tycker jag är fruktansvärt.....tycker du gör rätt i att söka annat jobb då....
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2005-09-24 20:19:00
|
|
odalman |
Jaha, men nu handlar den här artikeln om VERKLIGHETEN. Du skriver med utgångspunkt från hur det BORDE vara - men det vet vi ju redan, allihopa.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2005-09-24 20:45:00
|
|
Beth4020 |
*ler* jag har arbetat i sjukvården i 20 år så jag VET hur verkligheten ser ut. Om någon på min arbetsplats hade uttryckt sig så hade den personen inte varit kvar länge till. Jag vet att det ser ut så på vissa ställen, har själv arbetat på sådana platser......men det gör inte saken bättre. Det handlar om att kunan sätta sig in i en annan människas situation. Den får man ALDRIG tappa om man ska arbeta i sjukvården.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2005-09-25 07:19:00
|
|
oacceptabelt |
Vissa är verkligen riktiga samariter med änglars tålamod... men tyvärr utgör inte NI många procent. Om du jobbar på en arbetsplats där alla är likadana, så vette fan om det inte är en hyschande sådan, och en sådan går inte att göra något åt... där är det på ytan så perfekt så där behöver man väl inte ens en handledning åt personalen antar jag.
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2005-09-25 07:25:00
|
|
oacceptabelt |
Om du hade läst ordentligt, så hade du sett att detta var ett exempel sådant MÅNGA tänker inne i huvudet... ingenting man säger högt. Man kan mkt väl få ett plus i kanten utan att hela tiden leva sig in i eller tycka synd om människor. Att du alltid kan det kan du ju försöka inbilla omvärlden. Anser det oproffigt att inte inse att man själv också är en människa som inte klarar ALLT.
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2005-09-25 08:01:00
|
|
Beth4020 |
Jag arebtar på en arbetsplats där vi har en hel del handledning för att klara av den mentala press det är att arbeta med döende patienter. I ditt yttrande om att "vi" skulle vara samariter är ett slag mot ansiktet. Vad man tänker vilket vi alla gör och vad vi uttrycker är helt olika saker.
|
| |
|
Inlägg #7: Postat: 2005-09-25 08:04:00
|
|
Beth4020 |
Jag tycker du pratar som om empatisamarituppoffrande av jaget. Det är inte alls så jag menar. Det handlar om sunt förnuft. Dessa människor sitter i en utsatt situation där vi under inga omständigheter får döma dem. Nu arbetar vi med olika typer av patienter. På min arbetsplats klarar vi inte allt men då tar vi hjälp av de andra.
|
| |
|
Inlägg #8: Postat: 2005-09-25 08:19:00
|
|
Beth4020 |
Jag vill även säga att jag beundrar alla som kan arbeta med psykiskt sjuka patienter. Det är säkerligen väldigt påfrestande men om man känner att man tappar empatin tror jag det bästa är att hitta något annat att syssla med.
|
| |
|
Inlägg #9: Postat: 2005-10-01 17:02:00
|
|
Sunny |
Jag är oxå ganska så hemmastadd inom vården men skulle jag ha en familjemedlem under Susannes vård så hade jag sagt stopp o belägg .En eloge till alla de som sliter tungt med kärlek respekt o empati för sina patienter. Min dotter Kia är en sådan person.
|
| |
|
Inlägg #10: Postat: 2005-10-01 17:05:00
|
|
Sunny |
Odalman: Det finns ställen där de som vårdar är ungefär som Beth här eller min dotter: där skulle S inte bli gammal. Så finns det andra ställen där min dotter kom hem o grät varenda kväll o där blev HON inte gammal. Så tonen på arbetsplatsen avgörs ofta av några få i arbetsledningen eller med många år på plats jamen vi har ALLTID gjort så här
|
| |