|
Inlägg #1: Postat: 2005-09-01 14:21:00
|
|
Sunny |
En barndom som min gör en människa livrädd för avsked o förluster. Det kan vara lättare att inte skaffa några starka band.Efter chocken pappa givit mig så litade jag inte på någon enda människa.
Men det är samtidigt svårt för man behöver ju någon. Nu har avskedets stund kommit för min käre: Han lever numera på bräcklig övertid. Jag visste ju om att han sannolikt skulle lämna mig eftersom han är så mycket äldre men tro mig: Det gör ännu ondare än jag anade. 40 år är inte nog!
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2005-09-01 14:29:00
|
|
Sunny |
Men självklart tar vi vara på den extra tid vi har fått emot alla odds: Jag vil inte förstöra den med tårar utan vi försöker njuta av dagen. Jag har aldrig tagit någonting för självklart så för mig är allting sådant som hörsel o syn en gåva. Kan man inte promenera på en solig äng längre så kan man kanske sitta i solen o hålla varandras händer? I rätt sällskap så är det ganska underbart det oxå.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2005-09-01 15:29:00
|
|
Unto S |
Hej Sunny, jag skrev den här dikten för en tid sedan: - Så okonstlat och behagligt/enkelt och vackert beskriver du/ängslan inför döden./En gryning finns jag/i samma tillstånd/när avskedets tidpunkt kommer./Jag är manad att placera i minnet /dina odelbara och mjuka ord:/”Men gå inte medan jag sover!” - Du känner väl igen sista meningen?
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2005-09-01 22:06:00
|
|
Sunny |
Om jag gör Unto! Jag vill gärna följa med så långt det går på vägen men vi måste ju alla gå den sista biten ensamma.
|
| |