|
Inlägg #1: Postat: 2005-05-06 09:56:00
|
|
Hugo O |
Jag har - hade - en nära släkting som faktiskt fick aktiv dödshjälp. Det skedde efter flera samtal i enrum mellan henne och överläkaren på avdelningen: hon var helt klar huvudet och fullkomligt beslutskapabel, och led av en sjukdom som sakta kvävde henne. När hon fick morfinsprutan kunde hon inte göra någonting, hon orkade inte ens lyfta ett vattenglas.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2005-05-06 12:42:00
|
|
Hugo O |
Anledningen till att jag tycker att det var rätt att hon fick hjälp att dö är att jag är helt säker på att det var hennes, och ingen annans, vilja som respekterades och att hon var helt medveten om vad som hände, när det hände.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2005-05-06 21:51:00
|
|
Linda_M |
Min morfar ville dö. Jag såg ångesten i hans ansikte och framförallt så vet jag att han hade en mycket stark karaktär och när all hans värdighet försvann med hans sjukdom så ville han inte fortleva. Alla hans tankar, ideer - ja allt som han höll högt försvann, och med det hans vilja att leva...
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2005-05-10 22:37:00
|
|
Beth4020 |
Döendets process är det. Det är svårt att diskutera sådana här saker i ett forum som detta. Att dö är en process där man långsamt släpper på livet. Hur var det med din ångest att se din morfar så? Vad gjorde det med dig när du kände honom som en man med stark karaktär? Det är inte lätt att stå bredvid och se människor man älskar försvinna bort men det tillhör livet tycker jag
|
| |