|
Inlägg #1: Postat: 2005-05-04 11:04:00
|
|
Beth4020 |
Jag menar inte att man ska undanhålla problem för sina nära och kära men att det kan vara bra att ha någon man inte är känslomässigt involverad i där aman kan lasta av sig det översta lagret. Förstår du bättre nu? :-
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2005-05-04 11:45:00
|
|
Sunny |
AC: Har du haft svårt sjuka anhöriga någon gång? I många många år?
Särsklit psykisk sjukdom blir de anhörigas sak: Därför blir den sjuka ofta ensamma eftersom det är ett hästarbete att orka vara anhörig. Läs Gärna Åsa Mobergs senaste.Man kan behöva tala med någon utanför familjen för att avlasta dem.
Mina anhöriga har orkat men de har varit flera. Vem ströstar den som är ensam? Många äldre sjuka är just ensamma.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2005-05-04 11:47:00
|
|
Sunny |
Sedan kommer oundvikligt livet ifall: Min käre som kämpat med min sjukdom o funnits där i över 40 år har darabbats hårt av stroke o kan inte längre tala eller läsa eller vaka på nätterna. Nu är det jag som är anhörig: inte kan jag ösa min oro över hans förestående död över honom?
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2005-05-04 11:52:00
|
|
Sunny |
Mitt livs stora trygghet behöver nu trygghet hos mig. Min sjukdom finns där men kan förträngas en aning just nu.
den lär inte försvinna o botas kan den ju inte
Men utan familjen o psykologen så orkade jag kanske inte o han har förtjänat att jag orkar hela vägen!!!!!
Han har förtjänat en värdig ålderdom o ett värdigt slut o ska inte dumpas på något långvårdssjukhus. Hade jag inte haft barnen hade jag gärna talat med någon som Birgitta som kan det där med vård i livets slutskede?
|
| |