|
Inlägg #1: Postat: 2005-03-24 10:48:00
|
|
Mysan |
Dagen efter begravningen är värst.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2005-03-24 19:13:00
|
|
sthlmjesper |
Beklagar sorgen.. Det måste kännas fruktansvärt. Förmodligen känner man sig fruktansvärt hjälplös i en sådan situation. Man vill som du skriver bara vrida tillbaka tiden och förhindra det fast det inte går.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2005-03-24 20:22:00
|
|
Sunny |
Du beskriver så bra hur det känns.Ännu är du i chockfasen.
Man känner sig så förvånad att solen skiner,bilarna tutar o människor skrattar som om allt vore som vanligt.Livet går vidare men det blir inte som förut.Det finns en dikt som säger allting så bra: ska se ifall den går att dela upp här:
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2005-03-24 20:24:00
|
|
Sunny |
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos, and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2005-03-25 18:14:00
|
|
Beth4020 |
Det är tungt, fruktansvärt och arbetsamt....jag beklagar och önskar dig energi att orka.
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2005-04-13 11:24:00
|
|
Pysan |
Prata med henne, släpp fram din sorg, be henne visa sig. Våga tro på det du uppfattar som tecken från henne...hon finns men inte som du är van vid. Krama om din syster i tankarna och le mot henne. Säg det du vill säga till henne. Känn dig inte dum. Orkar du läsa en bok? "Zen och konsten att älska" av Shoshanna. Tvinga dig inte till något./Kram
|
| |