|
Inlägg #1: Postat: 2005-02-03 11:57:00
|
|
sören4 |
Jag känner igen mig precis i det du skriver Åsa. Jag känner också ett stort utanförskap med andra människor, för mig beror det på att jag har ett handikapp, Aspergers Syndrom. Vilket gör att det är svårt att förstå vad andra människor vill.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2005-02-03 11:57:00
|
|
Mysan |
Samma här .Kommer jag någonsin hitta nya vänner och en man i medelåldern tror inte det. Det är många som jobbar ,tränar ,äter, dygnet runt för att slippa känna efter.Till slut ger man upp för man får inte ett skit tillbaka.Många har blivit s.k TAKERS i vårt samhälle.Men var är alla givers?
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2005-02-03 12:01:00
|
|
Mysan |
Frågan är vad ska alal ensamma männsikor göra? De verkar ju inte attrahera varandra i allafall.Ibland när man behöver praktisk hjälp hemma eller privat så har man inte någon att fråga.Det kan bli verkligen sjuka situtioner eller förklara för andra varför det är si eller så.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2005-02-03 12:33:00
|
|
Mysan |
Det mest tabulagda att prata om i vårt samhälle förutom psykiska sjukdomar och intimkirurgi är ensamhet och arbetslöshet. Tänk om alla vågade börja prata om det så skulle det spricka som såpbubblor i solsken.
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2005-02-03 15:41:00
|
|
Beth4020 |
Att slå knut på sig själv x antal gånger för att vara tillgänglig för andra är inte så ovanligt tror jag, därmed inte sagt det är bra. man förgör sig själv som du skriver och till slut måste man lägga ner. Starta om och finna sina egna gränser.
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2005-02-03 15:44:00
|
|
Beth4020 |
Jag tror det är ett friskhetstecken att inse den ensamhet vi alla lever i. Grattis till styrkan du insett du besitter :- /Birgitta
|
| |
|
Inlägg #7: Postat: 2005-02-03 16:17:00
|
|
radonhus |
Ensamhet kommer inifrån. Om man inte låter sig själv göra sig gällande i ens liv kommer det att kännas menlöst. Om man som jag, inte har ägnat mycket tid och kraft åt vad man verkligen vill så känner man sig ensam....
|
| |
|
Inlägg #8: Postat: 2005-02-03 20:12:00
|
|
Sunny |
Denna text grep tag i mig. För så känns det för mig. Men jag vet varför: Barn som placeras på spädbarnhem direkt efter förlossningen o sedan saknar föräldrar tycks få ett inbyggt utanförskap som följer med resten av livet? Har du själv kommit på varför du känner så?Skälen kan säkert variera.
|
| |
|
Inlägg #9: Postat: 2005-02-03 21:24:00
|
|
Mysan |
I dag hänger allt på ytan. Alla säger att de mår bra.Ingen orkar umgås eller vill höra nåt annat.Alla blir superegoister.
|
| |
|
Inlägg #10: Postat: 2005-02-04 07:11:00
|
|
matruschka |
Jag känner igen känslan av utanförskap och ensamhet och när det gäller mig så tycker jag det beror på att jag har svårt att börja tycka om människor på djupet,en vagt ointresse av att egentligen utvecka någon relation.Det handlar nog dels om prykisk trötthet av att ha ansträngt sig för mycket för att vara till lags och om att det är svårt att hitta likasinnade.
|
| |
|
Inlägg #11: Postat: 2005-02-04 10:29:00
|
|
soilander |
Ensamhet är en del av livet. Att känna sig tom. Den finns där även om man har fungerande relationer vertikalt och horisontellt. Att lära känna sin egen ensamhet och acceptera den är en del av livet, tror jag, annars snubblar man bara på den. I akuta negativa stunden brukar promenader i naturen hjälpa...
|
| |
|
Inlägg #12: Postat: 2005-02-04 11:16:00
|
|
Nomsky |
Har själv känt som du men insåg att som andra sagt här att det är naturligt. Man ska inte utgå från att det inte är normalt eller att det finns någon total lycka att finna genom andra. De flesta känner sig ensamma på något vis. Lär känna din ensamhet och njut av dig själv så kommer du att se det på ett annat sätt. Den är en del av dig själv.
|
| |
|
Inlägg #13: Postat: 2005-02-05 12:00:00
|
|
soilander |
Att kommentera din artikel får mig att känna mig mer ensam och utanför än tidigare. Men, det är väl som du säger! Med finare och krångligare ord: Varat förutsätter ett Intet Sartre som skapar meningslöshet eller vårt ovetande med andra skapar komplex Freud. Beviset är väl den nästan verkliga impulsen Winnicott av utanförskap och ensamhet. Men, men...
|
| |