|
Mike |
... Och Hankins böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.
"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte radikalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."
|
|
Mike |
Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Hankins talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Unto knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."
|