Om pedofilpropaganda

Det där är ju väldigt individuellt. Förlåtelse ÄR möjlig, men i de flesta fall inte. Och det är helt okej, det är så det ska vara. Själv har jag förlåtit och förstått till viss del men inte försonats. Det kommer jag aldrig att göra.

Försoning och förlåtelse är inte det lättaste. Efter att jag ställde min pappa mot väggen, fick jag hela min släkt MOT mig, jag kallades sjuk, galen, idiot, påverkad av tabletter och allt vad det nu var. Ja, det var till och med att dom trodde jag var datorsjuk och galen därför... Och efter dom orden, som dom spred för hela släkten, så vägrar i alla fall jag försoning.

Tyvärr, jag kan inte förlåta o försonas med min pappa. Men mammas och syskons och resten av släktens svek är fan värre. Dom lyssna inte ens på mina ord. Så, nu står man här ENSAM i världen. Men det går för jag ska visa världen. Och jag kommer ALDRIG mer bli tyst om det som hänt. Aldrig!

Lyckligtvis hade de inga barn. Lillasyster har sedan barndommen haft dålig kontakt med mamman: Hon BORDE ha sett att någonting var fel under så många år. Min storasyster blev utsatt flera år under sin tidiga barndom av sin styvpappa När hon berättade för sin mamma fick hon ovett o ombads inte förstöra för familjeförsörjaren: Övergreppen pågick i flera år till med mammans godkännande.Vid 13 lämnade hon hemmet o du kan ju förstå hur svårt hon hade att förlåta sin mamma.

Båda har förbjudit barnet att tala om saken o båda vägrar konsekvent att läsa förundersökningen som inte räckte för en fällande dom men var mycket besvärande för mannen i fråga. Jag vet inte ifall du läst mina utlagda brev till papa här men det var så jag tacklade saken: tog kontakt o försökte förstå varför. Insåg att han inte bara var en peddo utan min far o att jag hade likheter med honom.Han hjälpte mig att hitta mina syskon o han berättade om mamma.

Jag mådde inte så bra redan innan pappa fick tag i mig eftersom jag var hemlös. Men i dag har jag det bara bra även om livet varit lite olik andras. Men inte ska vi hålla tyst inte: Tvärtom!

Det som är skrämmande här är er totala ovilja att ens försöka diskutera detta seriöst. Er totala ovilja att ignorera alla undersökningar och all vetenskap som skett under de senaste 30 åren. Er ovilja att totalt ignorera de barn som själv berättat om sina sexuella relationer med vuxna som de själva ville ha och upplevde som positiva!

Sen stödjer jag inte incest eftersom efterverkningarna av incest är mycket allvarligare och just incest förhållandet gör det hela mycket mer komplicerat ur psykologisk synpunkt. Sen stödjer jag inte heller övergrepp. Och pedofil är INTE samma sak som en person som har sex med barn. Den som påstår detta är dåligt informerad. Inom dagens vetenskap så gör man en särskiljning.

Jag vet att det finns relationer där en vuxen kan vara barnet o vise versa. Min väninna växte upp hos mormor. Denna arbetade dag o natt för att försörja dem. En hjärtsjuk äldre man i samma hus tog sig an henne i 5 årsålderna. Han var pedifil av det lugnare slaget: De kramar hon fick hos honom räddade förmodligen hennes barndom. När upptäckten kom fick han slag o dog: Hon känner sig ännu skyldig till sin gamle väns död. Varje fall är unikt. Min väninna var ett försummat oälskat barn.

Samtidigt har alla offer för de här männen som visar rent psykopatiska drag rätt till sin känsla av hat! Har omgivningen dessutom svikit o mannen förnekar det som hänt så är det omöjligt att bearbeta tror jag? Det kan man inte kräva av offren Men samhället: de bör försöka ta reda på hur de här mäniskorna fungerar.O försöka skydda våra barn.