|
Inlägg #1: Postat: 2004-09-22 17:01:00
|
|
Inger |
Nej, man låter INTE sina barn få uppleva ens egna "tvångsbeteenden" - allt det som man till slut gör i en förtvivlad kamp för att bli älskad, skyddad och bekräftad för det barn som man var men inte fick vara. Ett av det svåraste för ett barn är ju även när föräldern är psykiskt sjuk - barnet får ju bli förälder till sina egna föräldrar. Och för det syftet utvecklades INTE vår förlängda barndom till.
|
| |
|
Inlägg #2: Postat: 2004-09-22 17:02:00
|
|
Inger |
Att hedra sin mor och far och VARA TACKSAM blir snarare en livslögn, om inte föräldrarna förtjänar det.
Det handlar tyvärr mycket om kulturell "fostran", ren jävla irrlära för att få någon att känna skuld och skam. Barnet och senare som vuxen. Dessa "vuxna" människor, som inte bröt, kan man få höra ta till många ursäkter för att försvara oerhört grymma förälder. Men du kan ge dig katten på att de på något sätt måste trycka ner allt det som ändå aldrig försvinner.
|
| |
|
Inlägg #3: Postat: 2004-09-22 17:02:00
|
|
Inger |
Och här kommer ju droger inte sällan in.
Du vet, förlåt handlar ju egentligen om något mycket djupare. Hur förlåta någon som inte ens anser att den gjorde något fel ens? Eller i värsta fall skyllde på barnet?
Men Sandra jag tror och vet av t e x fd missbrukare att alla har inte varit onda, om du förstår vad jag menar. Och här tror jag just förlåtandet går, en försoning kan bli möjlig.
|
| |
|
Inlägg #4: Postat: 2004-09-22 17:03:00
|
|
Inger |
Dessutom tror jag att vi har ett samhällssystem idag som har fått många att balla ut, men det handlar eg. inte om klassiska sociala el. psykiska problem i grunden.
Att klassa alkoholism som en sjukdom är inte att ta ifrån alkoholisten sitt ansvar för sina handlingar. Det går inte ens i rättssalen! Till sist: Lycka till på vägen: fri från konstlad tacksamhet och skuld... Du har allt mitt stöd!
|
| |
|
Inlägg #5: Postat: 2004-09-22 18:13:00
|
|
Sandra Gustafsson |
Tack Inger! Just det med att inte dra in mina egna barn i det förljugna förhållandet till min pappa har varit viktigt och att de förstår att de inte har ngn skuld i att han inte är intresserad av dem. Jag kan inte påstå att han varit "ond", han har bara inte varit bra för/mot mig.
|
| |
|
Inlägg #6: Postat: 2004-09-22 22:41:00
|
|
Inger |
Jag förstår dig och dels kan man ju ALDRIG kräva av barn att de ska förstå det där med att kärleken INTE är som den ska mellan föräldrar och barn. Det går ju totalt emot ett barns urförtroende inför de som står det närmast. Sen i puberteten när de själva går in i egna kärleksrelationer blir ju en annan femma...
|
| |
|
Inlägg #7: Postat: 2004-09-22 22:41:00
|
|
Inger |
Vad jag kanske undvek tidigare, dels för att kanske inte ville gä händelserna i förväg och för att jag "såg", när läste din artikel/kommetarer, din smärta men även sorg. Att vara tätt inpå en uppgörelse är en sak, och sen kommer en lugnare fas och du kommer att få distans och även kanske kunna se dina föräldrar med en medmänniskas syn på saken. Nu är det "barnet" som FÖRST måste få frigöra sig.
|
| |
|
Inlägg #8: Postat: 2004-09-22 22:42:00
|
|
Inger |
Och kanske finns det inget mer smärtsamt för oss än att upptäcka att vi inte var älskade, välkomna o s v? DET tar även sin tid. Det är min erfarenhet av mångas uppgörelser att den just kommer att ingå i faser, men man möter och växer inifrån med dem, om du förstår vad jag menar.
|
| |