Det är inte synd om dig, Winberg

Och verkligheten är faktiskt att det fortfarande inte är jämställt i samhället. Och att vi inte skulle vara där vi är i dag utan feministiskt arbete där har både män och kvinnor deltagit, annars skulle det inte funka. Se på feminismens historia i Sverige hittills:
Länk: home.student.uu.se
Det är inga orimligheter vi har arbetat fram än så länge, tvärt om.

Ja, håll denna inriktning. Ni har även ett ansvar att markera ert avstånd från extrema åsikter. Annars ger ni ert tysta medgivande.
Kom ihåg att mannen och kvinnan fick rösträtt i detta land ungefär samtidigt. De feministiska teorierna om orsakerna till hur vår kultur ser ut skuldbelägger systematiskt män.
Om ni inte står bakom MW, Maria-Pia Boethius mfl, så kan ni väl säga det och hävda er syn på saken.

Risken finns att vi börjar tro att alla feminister är radikalfeminister när de i själva verket utgör en minoritet. Det här måste upp i ljuset och debatteras, annars kan radikalfeministerna få fler anhängare samtidigt som andra inte vågar kalla sig feminister längre.

Förresten, de teorier du nämner, Peter, är radikalfeministiska. "Vanliga" feminister skuldbelägger inte män som kollektiv. Själv tror jag att könskvotering kan fungera som en brygga tills det finns en naturlig jämvikt. Och det är inte bara av intresse att få in kvinnor på mansdominerade yrken utan naturligtvis även män på kvinnodominerade yrken.

Ja, men bara dessa teorier hörs i media. Ett problem är fastställa vad naturlig jämvikt innebär. Vilken sektor har obalans åt vilket håll? "Naturlig jämvikt " borde kanske innebära att könet inte spelar någon roll? Dock kan det vara så att fördelningarna som finns idag beror de enskildas intressen och "fria" livsval. Jag tycker tanken att experter och politiker ska ha tolkningsföreträde, framför individen, till vad som är individens bästa livsval är oerhört motbjudande.

Jag vill gärna tro på invidivens frihet men samtidigt beter vi oss enligt tradition och påverkas av en massa faktorer vare sig vi vill eller ej. Det gäller även så personliga saker som våra intressen. Nu ses det som en självklarhet med jämvikt inom politiken och på flertalet arbetsplatser. Kvotering bygger på fria livsval, det är ju ingen kvinna som tvingats in i politiken. Eller man som kommer att tvingas söka t ex ett vårdjobb bara för att det finns fler platser som är öppna för män.

Rösträtt innebär tyvärr inte att samhället genast blir jämlikt eller att patriarkatet försvinner, den slutsatsen är lite väl hastig. En bra bok som breddar perspektiven är "Tusen svenska kvinnoår" av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg.

Vad är patriarkatet menar du? Tror du verkligen att det finns ett nätverk av alla män som gynnar alla män? Min erfarenhet är att i Sverige dominerar fortfarande informella, osynliga nätverk, där kanske flest medlemmar är män, MEN de flesta män, och kvinnor, är utestängda och missgynnas. Här ställer jag stort hopp till feministerna att bidra till en sundare utveckling.

I Sverige är det inte särskilt gynnsamt att vara "manlig". Det är lojalitet, att inte ifrågasätta sällskapets ställning, förmåner och åsikter som premieras. Givetvis. Detta är dock korrumperande och dåligt. Se hur det har gått med våra politikers beslut i exvis pensionsfrågor, ärlighet och intresse för demokrati. I vårt näringsliv finns många korkskallar vars enda merit är att de varit inställsamma och "slickat röv".

Är det befogat att beskriva Sverige som ett patriarkat i något avseende?
Menar du att många maktpositioner i Sverige är till för män eller råkar innehas av män? Är patriarkatet ett nätverk av män, som gynnar varandra och vilka män ingår i så fall? Ingår kvinnor? Är det isåfall inte missvisande att tala om patriarkat?