Jag dog igår

Varje gång jag tar ett nytt steg för att reda ut vad det är som smärtar känns det som att hoppa från en klippavsats. Än så länge har det alltid kommit nåt bra av det. Ändå tycks rädslan inför varje steg inte avta. Processen tycks inte heller vara kontinuerlig. Det snarare hoppar fram.

Det låter lovande att du vet vad du måste bearbeta. Själv har jag fortfarande ingen aning. Oftast är det fråga om en massa känslor som jag inte kan relatera till nåt specifikt. Jag tar det mer med jämnmod nu i alla fall. Även depressionen är ju en del av mig, än så länge. Jag försöker, trots att det kan vara svårt, att tycka om den. Låter kanske löjligt men jag kan inte komma på nåt bättre :

Ja, ofta känns det som om man utvecklas i "etapper", för mig är det inga smidiga övergånger, insikter och tankar kommer liksom abrupt. Och det gäller åt båda hållen, både när jag mår dåligt och när jag mår bra.
Genom att medvetandegöra sig själv inför sig själv så har man kommit långt, hur många är det inte som förtrycker och förtränger saker för att de är så tunga att deala med?
Hoppas att du får fortsätta att må bättre och bättre:-

De säger att upplysning är en i grunden naturlig biologisk process som förändrar hjärnan och försätter människan i ett gudomligt tillstånd. Idag har den processen avstannat av någon anledning. De hjälper oss att få igång den igen. Det mesta vi gjorde där var att meditera och få diksha, som är en initieringsritual/healing.

Efter en diksha var man ofta rejält utslagen. Det hände att man kände sig påverkad, kunde inte stå upp, fick extrasensoriska upplevelser t.ex. extrem bra hörsel. Jag märkte en kväll att jag hörde myrorna på marken. De hade några guider som gick och rasslade med bakkroppen för att visa de andra vägen. Den gången hade jag en speciellt stark reaktion och hade svårt att gå och lägga mig. Världen kändes så speciell. Jag följde länge en stor padda som jagade en fet insekt utan att lyckas fånga den.

Varja gång man gick in i salen skulle man lägga sig raklång på marken framför den som en slags bevis på att man överlämnade sig själv åt dem de sa på engelska prostrate to Kalki and Amma. Det här låter ganska konstigt och väl hemma känns det underligt men där var det helt självklart. Munkarna gjorde det helt naturligt så det blev så för oss också.

Självklart ska man inte ta åt sig allt helt okritiskt men vistelsen där påverkade mig positivt. Jag var väldigt harmonisk och tillfreds under en tid efter att jag hade kommit hem. Sen dök jag rätt ner den djupaste depression jag har haft sen jag försökte ta mitt liv. Jag pratade med en god vän som har varit på fler kurser än jag som sa att det var en del av processen. Ju längre ner man sjönk desto bättre skulle det bli sen.

Förresten du säger "...hur många är det inte som förtrycker och förtränger saker för att de är så tunga att deala med?" Det är precis så jag känner också. Tror att det är en av huvudanledningarna till att folk drogar sig. Därav kommer min övetygelse om att droger inte borde finnas. Det här argumentet är dock inte många som skulle ta till sig. Istället skulle jag antagligen bli tagen för någon som tror sig vara förmer än andra så jag vill inte ta med den i min argumentation.

Låter verkligen som en spännande och omtumlande upplevelse!!

Det tycker verkligen jag också!!