|
Magnus L |
"Jag fortsätter mot mitt mål och den tunna provisoriska linan av samtal och kontakt vi båda ett ögonblick balanserat på, lösgörs i min ände och far iväg mot hans, som en sådan där utdragbar, böjlig stållinjal som bor i ett platt plastfodral. Jag kan i andanom höra det lilla dunket när det vikta metallbleck som förhindrar mätdonet att helt försvinna in i rullen markerar stopp"
|
|
Magnus L igen |
Pronomenet "hans" i citatet syftar alltså inte på mannen, det syftar på hans ände av det fiktiva måttband som strax innan liknats vid en fiktiv lina. Men visst, kanske meningen är lite för grammatisk komplicerad för att passa i en kåserande text? Det är möjligt. Det är klart att det kan vara svårt att fatta vad det står när en liknelse, "lina", byts mot en annan, "stållinjal", mitt i ett sammanhang. Ett stilistiskt experiment helt enkelt. Möjligen inte helt lyckat.
|