En manlig feminist talar ut

ganska roligt svar. Kan du försöka peka mig i en viss riktning då, så att jag finner de här bitarna som du själv kommit underfund med. Jag kände inte igen mig i din text, så du måste försöka gräva djupare för att kollektivisera mig till den onda mansrollen.

hej igen. Jag tycker inte att du svarade på frågan. Jag vet knappt vad du menar med "mansrollen". berätta! Säg mig något som jag gör/gjort i min vardag som befäster min del i mansrollen, så får vi se om jag kan göra någonting åt det.

Långlunch?

På jobbet: Jag och tre män, låt oss kalla dom A, B och C, sitter vid våra datorer och jag säger att jag ska ta semester en dag för att ta emot min flickvän, som kommer hem efter att ha varit i Indien i 6 månader. Det blir tyst en sekund, och jag kunde fan ha anat hur reaktionen blev:

Men jag höhö:ar jag också, kanske inte lika hjärtligt, eftersom det ju bara är ett sånt där grabbigt gott skämt. Hade jag reagerat med ilska hade jag blivit ansedd som nån som inte tål ett skämt, en jävla torrboll. Jag säger nåt om att ”Tja, fast kanske inte så rått uttryckt”, och får tillbaka ”Jamen vadå, det är väl lika bra att säga sanningen, höhö” följt av fler höhö:n. Jag håller käften.

A lade ribban för samtalet, som istället för att handla om flickvänner, förhållanden på distans och känslor när man träffas efter lång tid, blev ett simpelt ”höhö, knulla”. Han kunde väl för fan ha tänkt efter en halv sekund och försökt sätta sig in i hur det är att träffa nån man älskar efter att ha varit isär i ett halvår. Vi andra, som kanske skulle få ut något av ett samtal ovanför skrevet, hugger tag i vår mansroll och höhö:ar i kör. Tror ingen av oss tyckte det var kul överhuvudtaget.

”Petitesser”, säger kanske en del, ”tål du inte ett skämt?” Jo, kanske, kanske, om det här aldrig hade hänt förut. Men under den senaste tiden är det just sådant här jag har funderat över, och jag skulle kunna beskriva 50 till, utan problem. 50 petitesser kanske inte bara är petitesser, det kanske är tecken på något större.

Robert, vet du vad det värsta är? Det är att A antagligen inte ens VILLE säga nåt om att knulla, utan att han sa det för att han kände att det förväntades av honom.

Det "grabbigaste" som finns är antagligen en tjejmiddag. Fair enough. Alla har rätt att vara lite såna ibland. Problemet uppstår först när man känner att man MÅSTE vara sån.

Svar på 13. Min tanke när jag läste dina inlägg 7-12 var "men vad fan skärp dig". och så skiver du det i nummer 13. holy shit. NEJ jag umgås inte med sådana vänner, har inget behov eller utbyte av sådant ytligt snack. Beter sig någon på min arbetsplats så, blir denna ganska snart varse att det inte uppskattas.