Åtta timmar "Arv" på Dramaten - fantastiskt!

"Det finns teaterpjäser som vi finner 'trevliga' och intressanta men som sjunker undan i våra medvetanden i samma stund som vi lämnar teatersalongen. Sedan finns det pjäser som gör ett avgjort starkare avtryck – och så pjäser som griper tag i oss och påverkar oss i sådan hög grad att vi för alltid kommer att ha dem i färskt minne."

Arv
Av Matthew Lopez
Översättning: Jonas Brun
Regi: Carl Johan Carlsson
Medverkande: Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Kicki Bramberg, Razmus Nyström, Simon Reithner, David Fukamachi-Regnfors, Samuel Astor, Per Öhagen, Christopher Lehmann, Maurits Elvingsson, Markus Berg och Nils Wetterström.
Målarsalen, Kungl. Dramatiska teatern, Stockholm

Det finns teaterpjäser som vi finner ”trevliga” och intressanta men som sjunker undan i våra medvetanden i samma stund som vi lämnar teatersalongen. Sedan finns det pjäser som gör ett avgjort starkare avtryck – och så pjäser som griper tag i oss och påverkar oss i sådan hög grad att vi för alltid kommer att ha dem i färskt minne. En sådan pjäs är Arv, som just nu spelas för fulla hus på Målarscenen på Kungl. Dramatiska teatern i Stockholm. Pjäsen är skriven av den amerikanske dramatikern Matthew Lopez och är inspirerad av E. M. Forsters succéroman Howards End, som i början av 1990-talet även filmatiserades med bland andra Emma Thompson och Anthony Hopkins i rollerna.

Till alla fans av romanen och filmen vill jag dock genast påpeka att detta INTE är Howards End. Romanen figurerar visserligen i handlingen men Lopez har skapat en egen makalös berättelse och i denna vävt in spår från Howards End. E. M. Forster själv och hans författarskap löper som en röd tråd genom pjäsen och förutom Howards End lyfts romanen Maurice från 1912 fram, utgiven postumt 1971,året efter Forsters död. Romanen skildrar en homosexuell relation i 1910-talets England. Även Arv är en berättelse om homosexuella relationer men i vår tid. Förutom återblickar utspelar den sig på 2000-talet och platsen är inte Cambridge och London utan New York.

I Arv, som hade premiär i London 2018 och 2019 på Broadway och som överösts av priser, får vi följa Eric Glass och Toby Darling och deras vänner under några omvälvande och dramatiska år. Det är en berättelse som rymmer allt från, stormande passion, lust, äkta kärlek, svek och sorg till drogmissbruk, rikedom och social misär. Det är emellertid inte bara en berättelse som rätt och slätt blandar och serverar dessa nämnda ingredienser. Bakom den, ofta till synes glättiga ytan, finns ett djup med många bottnar, där homosexuellas situation och livsvillkor nu och då lyfts fram. Tacksamheten över vad tidigare generationer, som levde i ett samhälle fullt av förtryck, gjort för att bana väg för homosexuellas rättigheter idag är stor hos dessa killar. Där finns emellertid även medvetenheten om att kampen inte är slut. Det finns fortfarande platser i världen där homosexuellas rättigheter är starkt kringskurna och även på den till synes trygga hemmaplan lurar farorna fortfarande.

Manus känns omsorgsfullt utformat och det finns inte en sekund då åtminstone undertecknad, inte sitter på helspänn. Här är liv och rörelse hela tiden. Ett bra manus står sig emellertid slätt om det inte sätts i händerna på en bra översättare, uttolkas av en bra regissör och bärs upp av bra skådespelare och här har man fått in flera fullträffar. Utan att ha tagit del av den engelska originaltexten vågar jag påstå att översättaren Jonas Brun gjort mycket bra ifrån sig och regissören Carl Johan Karlsson får ta åt sig en stor del av äran för den succé som Arv blivit. Slutligen är varje enskild skådespelare, hur liten roll de än har, är lysande stjärnor, som knivskarpt gestaltar sina karaktärer. Det känns fel att lyfta fram några enskilda, då alla är viktiga för det som framförs, men David Fukamachi Regnfors, som spelar Eric, gör en lysande rolltolkning. Simon Reithner och Razmus Nyström, som gestaltar de båda övriga huvudrollerna, Toby och Adam/Leo gör det också med den äran. Jag vill även lyfta fram Kicki Bramberg, som i decennier tillhört Dramatens fasta ensemble, i rollen som Margaret. Hon kommer in i pjäsens slutskede och hennes roll är liten, om än viktig, men med sitt fina, återhållsamma, eleganta spel fyller hon för en stund hela teaterrummet och griper tag i publiken och visar värdet av lång skådespelarerfarenhet. Jag vill även lyfta fram Magdalena Åbergs närmast asketiska, geniala scenografi, som finns där utan att ta någon som helst uppmärksamhet från skådespelarna. Att gradängerna, som publiken sitter på, flyttas om efter varje akt, bidrar även detta till ytterligare en dimension av föreställningen och en känsla av intim delaktighet.

Arv är en pjäs som tar musten ur åskådaren, men på ett positivt sätt. En luttrad teaterbesökare som undertecknad trodde inte att någon pjäs längre skulle kunna gripa tag och skaka om som Arv gjorde. Känslan att veta att det fortfarande finns sådana pjäser skapar en lyckokänsla som dröjer sig kvar långt efter att du lämnat teatern.

Arv är en lång pjäs. Den ges endera som två separata föreställningar på vardera tre timmar och 30 minuter eller också kan man se den som heldagsföreställning på åtta timmar. Jag valde det sistnämna alternativet. Föreställningen började kl. 13 och jag lämnade teatern strax efter kl. 21. Känslan av att få se detta täta drama i en följd var fantastisk. Föreställningen är indelad i sex akter med pauser emellan. I anslutning till Målarsalen finns barservering med dryck och barsnacks. Till skillnad från många andra teatersalonger är det här tillåtet att ta med sig vin och annan dryck in i salongen. Av pauserna är en längre – en timme – då det finns möjlighet att äta en ordentlig måltid om man så önskar. Dramaten erbjuder möjligheten att boka en middag – med mat från Frippes – som serveras i Paulicaféet i Dramatenhuset. Som publik eskorteras du enkelt dit i pausen och du får din förbeställda, och förbetalda, mat och dryck raskt och effektivt. Att få sitta i denna vackra, traditionstyngda miljö ger ytterligare en dimension åt teaterbesöket.