sourze.se

De socialt, ofrivilligt isolerade finns kvar - även utan Corona-restriktioner

Samhället börjar öppna upp mer och mer efter Corona-nedstängningarna och restriktionerna, men – öppnas det verkligen upp för alla?

Den fjärde maj i år sände Nyhetsmorgon i TV4 ett inslag om ofrivillig ensamhet – visserligen då med fokus på skolelever och att var fjärde studerande känner sig ofrivilligt isolerad på det som är deras arbetsplats, men – i och med Corona-pandemin och medföljande nedstängningar och restriktioner, har nog många, många fler i samhället, oavsett livssituation, fått känna på fenomenet i någon form. Observera här att jag inte skrev att ALLA har drabbats (!), men, låt mig återkomma till det.

De senaste månaderna har samhället börjat öppna upp mer och mer, restriktioner tas bort, och vart efter börjar livet mer och mer återgå till så som det var innan, till det som många anser vara mer ”normalt” och ”vanligt”, även om dessa båda ord kanske fått en annan, en ny, betydelse, så här i vad som förhoppningsvis, är målrakan. Icke att förglömma alla de förändringar som skedde – och fortfarande sker – sedan mars 2020: I skrivande stund är det så där 14 700 människor som avlidit till följd av pandemins framfart (och alla de som lämnat jordelivet av andra orsaker under perioden) som aldrig någonsin kommer att komma tillbaka, och alla de tusentals anhöriga som lever med sorgen och förlusten. Alla de människor som sörjer jobb som gått förlorade…

Men - i och med samhällets öppnande, påminns vi även om den ofrivilliga ensamhet som ändå – fortfarande! – finns i samhället, och som visserligen fanns även innan Corona-viruset gjorde intrång i (nästan) allas vår vardag, men som kanske blev lite mindre synlig när (nästan) alla tvingades leva mer eller mindre ofrivilligt isolerade; det var lika för (nästan) alla, oavsett hur livet annars ser ut. Nu återgår många till det sociala livet, det sociala umgänget, att träffas fysiskt – men bara förutsatt att man har haft det livet INNAN mars förra året och, under den mest intensiva virusperioderna, KUNNAT ersätta de fysiska mötena med digitala.

I början av texten påstod jag att alla faktiskt inte HAR drabbats av denna, långa, men ändå, för många, tillfälliga, ofrivilliga, sociala isolering. Det finns de som ALLTID lever med, och i, en ofrivillig, isolering, och de som inte KUNNAT byta ut fysiska möten mot digitala; de har inte de där fysiska mötena, och, kan då inte eller ersätta dem med digitala träffar. Den ofrivilliga, sociala isoleringen pågick för många redan INNAN den blev en rekommendation, och – den pågår fortfarande! Vi pratar om människor som, kanske absolut på något sätt har en del i samhället genom jobb, utbildning eller fritidsintressen, men för den sakens skull inte har något socialt umgänge utanför; de kommer till jobbet / utbildningen / intresset, gör det de förväntas göra, men sedan går hem utan att ha blivit medbjuden på någon middag, på någon resa, någon fest, något evenemang – och inte eller haft någon naturlig relation att fråga själv, utan, man träffas där och då, men aldrig utanför, och vet kanske inte ens eller så mycket om den andra personen. Eller, så vet man massor (eftersom personen i fråga gärna berättar för allt och alla om allt – roligt – som händer i dennes liv), men inser snabbt att ”Vilka roliga liv de lever; vänner, resor, familj”, och anser man då själv att man inte har något att erbjuda och / eller berätta om, så… Sedan finns det – naturligtvis! – även de som, av olika anledningar, inte kan få sitt sociala behov (vi pratar behov!) och / eller sammanhang tillgodosett genom ett jobb eller utbildning, utan som kanske ”drar runt”; går promenader under flera timmar varje dag, tillbringar betänklig tid på gymmet, eller sitter på, till exempel, biblioteket i flera timmar varje dag för att alls ha människor omkring sig. De där människorna som går och småhandlar lite varje dag för att alls få säga ens ”Hej!” till någon (kassörskan, i det här fallet) och få den typen av … är ordet ”relation” ens rätt ord för att beskriva kontakten..?

Vi pratar inte hemlösa! De människor som man SER drar runt på en vagn med sina få tillhörigheter, åker runt med tunnelbanan för att hålla värmen, de som tigger, de som tvingas söka sig till organisationer för att alls få ett mål mat per dag… Vi pratar om de som finns, men inte syns. Vi pratar om dem som HAR en bostad – och därmed kan dra sig tillbaka där, stänga dörren om sig – men som ändå inte har den typen av kontakter som man vet att man kan ringa om – eller kanske snarare ”när!” – det händer något (akut. Då, när man känner sig extra utsatt). Eller någon annan gång; någon relation som gör att man känner gemenskap och tillhörighet. Att känna sig behövd, och saknad om det skulle vara så. 


Om författaren

Författare:
Maria Sågå

Om artikeln

Publicerad: 15 sep 2021 10:46

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: