sourze.se

Mobbningens konsekvenser 25 år senare

En klassbild från årskurs fem: Längst fram, iklädd lila cykelbyxor. 25 år senare: Stående bakom en pelare för att slippa ser sig i spegeln.

På en klassbild tagen i årskurs fem sitter jag på stolsraden längst fram, iklädd lila cykelbyxor och, inte bara därför, men jag minns än idag att vi, när kortet var taget, skulle iväg med hela klassen till en strand i närheten där det också fanns möjlighet att bada (om jag gjorde det, minns jag inte).

På grund av mina dåvarande mobbares dåliga fantasi kring vad de skulle mobba mig för / om (och då var jag ändå den enda brunetten bland tjejerna i klassen, fram till sexan! DÄR hade de ju verkligen haft något, tänker jag nu, men om DET sa de inte ett ord under alla år!), drog de bland annat till med det klassiska om ”tjock” och ”ful”. Jag vet inte om det var ”tjock”-kommentarerna som där och då gjorde att den där bilden i femman också blev sista gången jag hade tajta byxor, men sista gången var det oavsett.

Från att aldrig (och då menar jag ALDRIG! På skolidrotten var jag mer frånvarande än närvarande från att jag var i mellanstadieåldern tills jag slutade gymnasiet och utanför / frivilligt hade jag eller aldrig något intresse. I samhället där jag växte upp, fanns det inte så många valmöjligheter eller så…) haft något träningsintresse, upptäckte jag för så där femton år sedan företeelsen gruppträningspass – och fastnade verkligen; både för den ena, och för den andra träningsformen.

Nu tillbringade jag inte så mycket tid i skolans gymnastiksalar under skoltiden, men jag minns inte att det fanns några speglar i de där salarna (vilket, med tanke på deras syfte, väl var logiskt) – vilket det gjorde de i träningslokaler som jag nu började besöka… Vilken skräckupplevelse (!), men ganska fort – för att inte säga ”direkt” – hittade jag snabbt ”säkra” platser att ställa mig på, eller sätta mig på: längst bak, för att undvika att se mig själv så mycket det bara gick. Och i en av salarna, till och med bakom en pelare, för att definitivt slippa se mig själv. Tajts har jag aldrig någonsin haft! Omedvetet eller medvetet, hittar man sina strategier… Samtidigt blir det så tydligt då jag tränar på ett ställe där nästan - utan undantag - ALLA har just tights med varierande mönster och färger (för att blicken verkligen ska dras mot personens ben). Jag ”dömer” inte (!) och missförstå mig rätt (!) – det är skönt att se att de är SÅ nöjda med hur de ser ut att de dels kan ha sådana byxor, dels stå eller sitta framför speglarna – men, när man är ensam om att behöva klä sig … *hmm* … ”luftigare”, OCH gömma sig från speglarna… DET känns. Jag ÄR inte bäst rent träningsmässigt eller – det säger jag inte, och det har jag inte några problem med! – men… Just det omkring…

I slutet av mars / i början av april började fler och fler träningspass flytta utomhus; till en stor altan. Utan speglar. Med ungefär samma tajtsklädda deltagare som alltid är med på just det passet. Okey, LITE för kallt för shorts var det absolut (!), men – att jag plötsligt skulle dra på mig ett par tights!? Knappast. Och jag insåg ju hur märkligt det skulle verka om JAG, som då alltid ”gömmer mig” bakom pelare när passen körs inomhus, skulle komma iklädd något sådant. Och när jag kom dit, hamnade jag, som vanligt längst bak. ”Ja ja, är man ful, så hamnar man längt bak; oavsett om det finns speglar eller inte”. Tanken slog mig…

25 år senare har xx och hans ”anhängare” slutat mobba mig för länge sedan, men… Fulheten finns kvar. Visst är det galet att det fortfarande ska påverka!? Samtidigt säger det väl en del av mobbningens konsekvenser även senare i liv…


Om författaren

Författare:
Maria Sågå

Om artikeln

Publicerad: 26 maj 13:52

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: