Var finns (”rätt”) Cajsa?

Till och från under säkert flera års tid har jag tänkt på ett projekt här hemma. Tiden för att ta itu med det, har absolut funnits (!), men, nä, jag har helt enkelt inte kommit mig för. Tills nu, för nu slogs jag av tanken att ”Ska jag göra det någon gång, ska det vara nu..!”

Sagt och gjort, men – det fick också en annan effekt som jag inte räknat med tidigare när tankarna började gå till en gammal barndomskompis som jag inte haft någon kontakt med senaste åren, men som, eftersom vi ändå hade en så lång, fungerande, kontakt, har jag inte eller glömt bort henne. Skulle hon gå att hitta igen?

Redan några dagar efter, började jag, mest på skoj, söka på hennes namn på olika söksidor på Internet, men… Både hennes för- och efternamn (i kombination, dessutom) är vanligt, och, även om jag visste vart hon bodde senast vi hade kontakt, var det många år sedan nu; människor flyttar, och på orten där jag senast visste att hon fanns, fanns det inte längre någon med de namnen. Tack vare / på grund av det hon heter, blev det alltså i princip omöjligt: Det kunde finnas en med den namnkombinationen i Visby, en i Göteborg, en annan i Stockholm, en fjärde i Sundsvall… Ja, ni fattar… Vissa kunde jag sortera bort eftersom de var i fel ålder, men, alltför många stämde…

”Skam den som ger sig” heter det visst, så, efter att ha suttit i en telefonkö i sjutton minuter, kände jag att ”Det kan faktiskt stämma!! Det KAN vara hon!!” Det kändes som det var FÖR mycket som stämde för att det inte skulle kunna vara ”rätt”..!

Idag – första vardagen i maj – har jag skickat ett kort till henne. Fast jag faktiskt inte är HELT hundra på att det är ”rätt”… Idag skriver jag också den här krönikan, så, något egentligt avslut blir det inte. Det känns kanske oväntat, men, samtidigt vet jag ju, i skrivande stund, inte själv hur det slutar; om hon hör av sig, när hon hör av sig (det kan ju vara lika gärna nu på fredag, som nästa år…)… Som sagt VET jag inte ens om det alls är ”rätt” person jag skrivit till..! Om jag skulle vänta tills hon hör av sig, kanske den här krönikan aldrig skulle ha skrivits, för, även om hon är omedveten om det just nu, ligger det ju hos henne att höra av sig – om hon vill – nu. Jag kan inte göra något mer.

Av Maria Sågå 10 maj 2020 17:11