Det våras för den digitala rättvisan

Gatlopp, stening och giljotin är gamla verktyg i rättvisans process. Vilka är de nya verktygen och hur vill vi att rättvisan ska se ut idag? Ska den vara analog eller digital, försiktigt långsam eller ögonblicklig som det snabbaste modem, undrar Ladislaus Horatius med anledning av självmord i skuggan av sociala media.

Illustration: Pixbay

I vår snabbt föränderliga och digitaliserade värld föreslår jag att vi sätter följande fråga på dagordningen: Hur vill vi att rättvisan ska se ut och fungera? Vilka ska dess verktyg vara?

Jag frågar inte hur rättvisan fungerar eller kommer att fungera, utan hur vi VILL att den ska fungera. Denna senare fråga undviks alltsomoftast; den är för jobbig. Det är lättare att bara titta ut genom fönstret eller intervjua proffsprofeter om vad de ser i kristallkulan. Trendspaneri är en populär, ickeförpliktigande sport men att verkligen välja kurs och använda den fria viljan, det är det värre med.

Jag skriver detta direkt med anledning av Benny Fredrikssons självmord och indirekt med anledning av den orkan som skakat planeten, inte minst Sverige, i form av MeToo-debatten. (Enligt Google trends har det ingenstans skrivits så mycket om MeToo som i Sverige.)

I diskussionen har jag själv inlagt flera reservationer mot den påstått helande stormen -- stormar är aldrig bara helande, de också river ner, skadar och dödar -- men märkte snart att en lyssnande dialog inte var möjlig. Samtalet var fångat av en stormvind.

Det är inte min avsikt att sammanfatta eller utvärdera MeToo utan att påpeka att stormar inte bara helar. Och att två fel inte gör ett rätt. Eller gör det det...? Låt oss brottas med den frågan.

Om jag har skadats och sårats, uppstår då harmoni och balans om jag sårar tillbaka? Om jag rentav siktar på en höft, t.ex. mot hela manskönet?

Det har låtit så under stormen. Naturligtvis inte alla men många deltagare har tagit sig en skrämmande svartvit, aggresivt generaliserande, våldsamt dömande ton. Som om alla karlar vore likadana och man hade rätt att döda, bara det görs med en hashtag.

Målet har tydligen helgat medlen. Själv är jag övertygad om att eld inte ska, eller kan, släckas med eld. Ingen tänker klart i en storm, ibland inte ens efter storm. "Hata hat" är det dummaste och farligaste slagordet på länge. Hat leder till mera hat, polarisering och våld. Eller självvåld, självmord, och sorg.

And so the beat goes on...

För några månader sedan, mitt i värsta metoo-stormen (dess topp lär ha infallit kring oktober 2017 enligt Google trends) tog Carl Sargeant, walesisk politiker, livet av sig. Beskylld för sexuella trakasserier fick han inte ens veta vad han anklagades för, och hängde sig.

Var han skyldig eller inte? Var Benny Fredriksson så hård och grym som folk sa?

Viktiga frågor, men de får inte överskugga den på sikt ännu viktigare frågan, nämligen: Är det så här rättvisan ska se ut? Är det här "Justice in our time"?

Vill vi ha analog eller digital rättvisa? För bägge dessa självmord, och många andra summariskt avklarade rättsfall, hör ihop med vår tids digitala verktyg Internet, Facebook, Twitter -- och verktygens enorma möjlighet att alstra pöbelenergier.

Låt oss komma ihåg, och formuleringen passar extra bra just nu, att sociala media säljs in med mördande reklam. Allsköns siare, futurologer och självutnämnda profeter har länge skrikit om hur Internet, email, datorer, sociala media och nu dessutom artificiell intelligens och robotar... ÄR FRAMTIDEN.

Vilken goja! Hur kan en tidsposition vara det samma som en dator eller en plåtniklas? Det kan den inte, men tyvärr har detta sälja in-knep fått nästan universell användning. Redan Jonas Birgersson (med sin Framtidsfabrik, Framfab) använde detta bondfångartrick, och de är förstås ännu fler nu: framtidsförsäljarna.

Ingen vill bli en föredetting, så man tar skeden (roboten) i vacker hand och ställer sig i ledet. Man kanske inte sjunger "AI, AI Halleluja!" med full röst men man nynnar åtminstone melodin lite svagt.

Sociala media har en mycket ful, farlig och primitiv baksida. Jag hoppas flera har skymtat den nu. Uttrycket "trial by social media" sätter fingret på att Twitter och liknande håller på att bli vår nya digitala domstolslokal. Alla är jury och domare.

Detta är frestande. Dels är det modernt, hippt och inne, dels är det billigt att skipa rättvisa på sociala media. Små omkostnader, inga dyra advokater och jobbiga paragrafer att ta hänsyn till i vårt laglösa cyberspace. Ansvaret fördelas. De bar o Twittra och köra; klappat och klart; plug and condemn.

Och de som trakkaserar? Kör med nolltolerans, häng ut dom vid första misstanke. Bunta ihop dom och slå ihjäl dom bara, som det hette i Lars Ekborgs klassiska sketch. Där handlade det om "Stockholmsdjävlar", nu om män som inte kan hålla händerna i styr.

Jag talar nu om sakens försummade baksida, inte om frågan "skyldig eller oskyldig?" utan om frågan HUR? Hur skipar vi rättvisa? Hur bevisas brott? Behövs försvarsadvokater? Hur straffar vi? Hur skapas balans, rentav fredlig harmoni?

Jag läser med häpnad och förskräckelse Twitterinlägg i MeToo-debatten där personerna närmast framstår som mordänglar som spanar efter närmaste träd.

Visst, det är praktiskt om offer, vittne, domare och bödel kan vara en och samma person. Sånt sparar tid och pengar, även om det luktar lite stenålder och Amerikansk söder. En lukt av bränt kött, strange fruit...

Men det verkar vissa acceptera. Fördelarna överväger och alltsammans är ju DIGITALT, gubevars. Allt som är digitalt får i dessa digitaliseringshysteriska tider en självklar gloria, automatiska pluspoäng, och flyttas upp i status.

Själv tror jag på det analoga och anser den moderna, populistiska rättvisans korta process vara mycket farlig. MeToo-förespråkares nolltolerans står snubblande nära intolerans; digital lynching är lika barbarisk som analog.

Mer än så, vårt digitala leverne och speciellt sociala media är en Pandoras ask. Den asken fick urkvinnan Pandora av Zeus. Pandora öppnade asken trots varningar, och släppte därmed ut olyckor, sjukdomar och elände över världen. När asken väl stängdes igen fanns bara en sak kvar på botten: hoppet.

Det lever jag på i dessa överspända tider. Jag hoppas att något gott, några insikter, kan komma ur dessa sorgliga självmord.