Jag har tid att lyssna!

Unga möter jag dagligen i mitt arbete som behandlingsassisten och jag studerar nu till socialpedagog för att bli klokare i mina beslut. Jag insåg ganska snart att om jag ska fortsätta inom detta yrke och med dessa ungdomar så måste jag bara veta mer.
Men sen kommer den stora frågan, är dagens vetenskap den rätta eller bara ett i raden av försök att göra rätt, för inte är det väl så ändå att vi minskat det dåliga måendet bland våra ungdomar, snarare tvärtom. 

Kan det vara så att vi tror oss vara så fantastiska att vi fortsätter i en anda som kanske redan visat sig inte fungera ? Gör vi rätt ?
Finns det flera sätt som är bra ? Inom mitt arbete när jag jobbar med barn som har drogproblem och är utåtagerande slås jag ständigt av funderingen " När hade jag kunnat nå denna kille eller tjej innan det gick såhär långt ?" Nu har vi bara killar att ta hand om och jag hör skräckhistorier om hur tjejer behandlas då det inte finns någon vidare vård för dem som t ex skadar sig själva, allt oftare råkar jag på vuxna som har massor med ärr på handleder och annanstans och jag undrar varje gång " När hade jag kunnat nå denna stackars människa innan detta hände ?

Jag jobbar givetvis efter de linjer jag tilldelas och gör mitt jobb exakt som jag ska, men tanken slår mig ofta, gör vi rätt? Kommer man i framtiden om c a 30 år att säga "Hur i helsicke tänkte man här?" Och så är vi som jobbat med det ansvariga för att vi inte tänkte ? Det blir vi absolut, man kan inte bara säga att vi lydde bara order. Lika lite som Försäkringskassans anställda kan det.

Vi som jobbar med människor måste hela tiden ifrågasätta, verkligen om någon, själv tänker jag ofta så skönt det hade varit om jag kunnat komma till någon när jag var c a 13-14 och bara babblat allt skit som oroade mig, bara någon hade lyssnat så.

Oftare och oftare slås jag att om det finns någon som kan lyssna vid ett tidigt stadium så hade man kunnat slippa mycket problem, Vi vuxna har i många år kunnat vända oss till terapeuter av alla skillda slag, och i många länder är det nästan endast höginkomstagare fdörunnat att ha sin egen terapeut, jag känner t ex en författare i Canada som gick från hemmafru till jättekänd och jätterik författare och som sålt filmrättigheter till sina böcker, hennes första reaktion över den fantastiska nyrikedomen var " Äntligen får jag råd med en egen terapeut"

Vem tusan lyssnar på barnen ? Föeäldrarna ? Som har mer än någonsin att tänka på, karriärer, ekonomi och framtid? Framtid i en tid då det plötsligt hänger ett lås på fabriksdörren och den stora trygga arbetsgivaren som alltis skulle finnas plötsligt inte finns längra ? Hur mycket är säkert om framtiden ? KOmmer vi att få några pensioner eller är det det regeringen sparar till med våra skattepengar när man ger avslag till alla dessa sjuka människor trots läkarintyg ? Jag menar hur säker känner sig ens doktorerna som inte har sista ordet ? Kanske ska dom bort så småningom ? 

Hela samhället visar på en otrolig orolig situation vad gäller föräldraskapet och framtidstänket, vad tror man då att vi ger för signaler till våra barn? ORO och inget annat.

Jag sa till min fru häromdagen " Om jag vinner en halv miljon på tipset så ska jag banne mig hyra den där lediga lokalen nära jobbet och starta ett projekt som ska heta "Jag har tid att lyssna" Och dit kan alla barn och ungdomar bara ringa och boka en tid sen kan de komma och snackla om vad de vill, världsproblem eller vad som helst, och jag ska bara lyssna.

Tänk när Lisa kommer hem och säger " Jag var nere till "Han som kan lyssna" idag och...... Men då avbryter pappa och säger "Jag har inte tid just nu Lisa." Varvis Lisa svarar " Jag vet det var därför jag gick dit"

Angus Liddell

Av Angus Liddell 07 feb 2018 12:47