Magisk Norma på Göteborgsoperan

"Vill du se/höra en magisk föreställning som sätter spår i såväl själ som hjärta – försök att se Göteborgsoperans 'Norma' innan den slutar!"

Foto: Mats Bäcker (Scener från föreställning)
Foto: Per Sjödahl (Norma-display)

På Göteborgsoperan (www.opera.se) spelas sedan december 2017 Vincenzo Bellinis ”Norma” och detta är en påminnelse om att passa på att se denna bejublade föreställning innan den slutar den 4 februari. Nästan 190 år efter premiären på La Scala i Milano fortsätter ”Norma” att trollbinda publiken världen över, inte minst genom sin undersköna musik. Men även Normas dilemma är något vi kan ta till oss, nämligen den universella frågan om vad är viktigt i livet? Plikten eller passionen? Vi själva eller dem vi älskar?

I titelrollen finner vi Katarina Karnéus, flitigt anlitad på operascener världen över och under en femårsperiod knuten till Göteborgsoperan. I rollen som den unga prästinnan Adalgisa hittar vi den ljusa sopranen Ida Falk Winland och som den romerske prokonsuln Pollione Göteborgsoperans ledande tenor Tomas Lind. Dirigerar med den äran gör Giancarlo Andretta.

Vincenzo Bellini är kanske den främsta representanten för högromantisk italiensk opera. ”Norma”, detta tragiska och våldsamma triangeldrama berättat genom sensuell musik, är idag hans mest spelade opera och titelrollen, som kräver att rösten är både lätt och tung och rymmer långa fraser, kraftfulla höjdtoner och ansenlig skådespelartalang, hör idag till en av de svåraste rollerna en sångare kan ta sig an. Svårigheten att hitta sångare som vågar ta sig an uppgiften för med sig att den inte spelas så ofta. Bland de som trots allt vågat sig på rollen, och klarat det med bravur, märks legender som Maria Callas och Montserrat Caballe och inte minst, på 1800-talet, vår ”egen” Jenny Lind. Som kuriosa kan nämnas att första gången ”Norma” spelades i Sverige så var det just i Göteborg år 1838, några få år efter premiären på La Scala i Milano.

Föreställningen är magnifik. I denna bel canto-opera finns en lätthet, elegans och monumentalitet i perfekt symbios. Publiken uppfylld och tagen till den grad att den nästan glömmer bort att andas.

Katarina Karnéus är makalös i den svåra rollen som Norma. Med sin mörka sopran gör hon den enligt Bellinis ursprungliga intentioner. Även Ida Falk Winland är magnifik och duetten hon gör tillsammans med Karnéus, Mira o Norma, är magisk. Tomas Lind gör även han mycket bra ifrån sig men har en litet otacksam uppgift när han ställs mot kvinnorna. Kören gör ett fantastiskt arbete och visar att den behärskar både det mjuka och det energiska som krävs i denna opera. Till sin hjälp har man haft körmästaren Alberto Mazzi, från La Scala, som berättat att hans arbete bland annat gått ut på att hitta en italiensk klang. Styckena, som kan vara både snabba och innehålla många ord, kan vara en stor utmaning för en icke italiensk kör när det gäller att kunna sjunga alla ord och få till rätt uttal. Detta klarar dock Göteborgsoperans kör galant. Tillsammans med den formidabla orkestern uträttar den storverk.

Vill du se/höra en magisk föreställning som sätter spår i såväl själ som hjärta – försök att se Göteborgsoperans ”Norma” innan den slutar!