Var är jag?

Jag sitter och kör en buss, bredvid mig har jag två killar som pratar afganska, dom är uppspelta efter en kväll i stan och i baksätena har jag 6 till med samma ursprung, de tjoar och sjunger och det dammar när jag far fram på en stenig dålig väg, för ett ögonblick, när radion spelar som högst, en musik som endast kan härledas till dessa killars hemtrakter så tännker jag hur det skulle vara att vara i deras land, farande fram i en buss på en dålig väg med bomder briserande och folk som springer åt alla håll, hur kan de vara så glada? Men så kommer det en lugn låt på radion och alla börjar skrika att jag ska stänga av, han som sitter bredvid mig förklarar att de kan inte höra en så ledsam låt för då faller de flesta i gråt och kommer att tänka på att några som sitter här har fått avslag på att få stanna i Sverige och några vet inte ens var deras familjer är eller om de lever, så någon lugn låt blir det inte, de måste ha hög musik och glad musik för att orka.

Jag rättar mig och slutar att fantisera om deras hemtrakter och mig körandes, istället är jag glad att vara i denna skånska kommun utan bomber och död, jag kan som dessa unga medborgare av ett annat land inte låta detta sjunka in utan bara jobba vidare och sedan stänga av när jag går hem, med vetskapen om att dessa unga killar som jag hjälper med läxor och pratar om allt mellan himmel och jord, inte kan stänga av utom när musiken är som högst och alla sjunger och skrattar för att för en stund glömma det terribla med jordelivet och orättvisan av att föddas i ett krigsdrabbat land, sedan när jag kommer hem ochh alla har lagt sig slår det mig att samma lugna och trygga tystnad som råder och endast kan störas av att hunden har en dröm eller att kaffekokaren varnar att den är klar,, måste vara hemskt för dessa stackare, tystnaden som så många människor söker som  lugn och trygg kan i hemska fall vara det värsta som finns. Tystnaden som ger så många lugn och ro, som författare söker långt ute i någon stuga för att kunna släppa allt och fullborda något verk, är för dessa stackare värre än något annat, tillsammans är dom starka i liten skala så att de kan jubla, sjunga och dansa, men ensam är inte stark i detta, i denna mardröm av ovishet om nära och kära och ett sargat hemland som endast erbjuder en massa hål av först och främst bomber och sedan uppdragna rötter för att sedan fly.

Jag är otroligt tacksam för att mina barn inte behövt ens nudda vid denna hemskhet, endast Gud vet vad dessa ungdomar gått igenom och hur det kommer att ppåverka dom i framtiden var det än må bli. Förståelse är lika viktigt som förlåtelse!

Angus

Av Angus Liddell 12 okt 2017 21:15