Bland mumintroll och finnjävlar - en sverigefinländares betraktelser

Jag började läsa sociologi på universitetet i Lund på 80-talet i den så kallade nordiska kvoten – det här var före EU. Mina svenska kunskaper var inte helt flytande när man skulle tala – men jag hade ett brett passivt ordförråd från tvångssvenskan i den finska skolan. Därtill hade vi läst i skolan hela den svenska historien med alla kungar, alla krig och alla bondeuppror eftersom det var också finsk historia fram till 1809. 
Så min förvåning var enorm av den okunskapen som jag möttes av inom den akademiska världen, studenkamrater visste ingenting om Finland. Sedan dess har jag observerat hur osynliga vi vanliga integrerade finnar är i Sverige, trots en lång historia i det gemensamma riket.

När mitt äldsta barn Madeleine föddes 1987 minns jag den första shockartade besöket på BVC i Lund. Allt var fint med babyn och när jag skulle gå frågade barnmorskan med medlidande i rösten vilket språk pratade jag med barnet. Jag blev helt ställt och skakade fram att ”mitt modersmål så klart” varefter hon rådde mig att inte göra det, för ”vi är i Sverige, och är inte bra om barnet lär sig svenska dåligt,, och finska är inget som man behöver”.
Jag minns att jag blev riktigt arg och svarade att mitt privatliv överhuvudtaget inte har med henne att göra, om jag så pratar swahili med mitt barn.
Senare när samma barn skulle döpas på Lunds domkyrka planerade vi en fin tvåspråkig ceremoni där vi sjöng på finska och svenska och pappan och jag läste var sin text på våra språk.
Vi ville ha tvåspråkig präst och hittade en fantastisk kvinnlig präst i Helsingborg. På den tiden hade Svenska kyrkan mycket finska aktiviteter. Döm vår förvåning när ingen var nöjd. Vår finska släkt som kommit till dopfesten var helt förskräckta över att en kvinnlig präst genomförde ceremonin (då hade vi inte det i Finland) och den svenska släkten var helt förskräckt över att man talade detta lantisspråk i den fina domkyrkan i Lund!

Det tog mig dock länge att inse att allt detta som jag bemöttes av är symptom av något, som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Många gånger har jag varit avundsjuk på de svensktalande finländarna, finlandssvenskarna, som tar sig fram så lätt i det svenska samhället, och alla tycker det är så fint med deras klingande dialekt. Att de själva är supertrötta på att bli betraktade som mumintroll på rymmen, är en annan sak. Men vad jag hade svårt att acceptera att många av dem lämnade oss finsktalande i Sverige vid sidan, som om vi inte fanns. Vi är de som inte gör skillnad på en och ett, för finskan har inte artiklar. Inte heller har vi han eller hon – bara hän (hen) – som inte alls har revolutionerat den sociala konstuktionen av könen, som genusaktivister tror – utan att ha forskat om saken.

Alla dessa goa mumintroll. Det var först ganska nyligen när jag började producera en del av en utställning om finländare och finskhet för Malmö Museum, där många olika människor medverkar, som jag fattade varför vi finsktalande är så ensamma i Sverige. De finlandssvenskarana vill ju identifiera sig med den svenska majoritetsbefolkningen. Detta är f ö också ett fenomen på Åland varje sommar när svenskar kommer dit och försöker prata engelska med ålänningarna. Det gör dem riktigt förargade, att man inte känner till på fastlandet i Sverige att Åland är helsvenskspråkigt. De vill inte vara mumintroll. De vill bara vara svensktalande. 

Sedan är det det här med att tillhöra finnjävlar, de alkoholiserade arbetskraftsivandrarna enligt fördomsfulla kulturella stereotypier. Där finns int så mycket att hämta heller. Det jag saknar är en förklaring av varför det gick så illa för dessa familjer, som hamnade i höghusområden i Eskilstuna, Borås, Olofström, Västerås, Ystad... Det var liksom givet att om man är från Finland, då blir man arbetare och i slutändan får sociala problem. Den enda som har probelmatiserat detta är Hjalmar Rantanen, som avslöjade hur han på sin tid som LO-höjdare också organiserade en stor spionage och övervakning av finländare i Sverige.

Att alla 40-talister i Finland är skilsmässobarn i d den bemärkelsen att farsorna var i kriget i runda slänga fem år. Om de kom hem var de förstörda, och många kom aldrig tillbaka. Mammorna slet för att ge barnen framtid – i de sårade själarnas land blev materialismen ett viktigt mått på lycka och framgång. Men det skapade också problem, såsom när de fattiga kusinerna som flyttat till Sverige åkte i sina nya volvo-bilar till Finland på semester. Det sågs inte alltid med blida ögon – man fick allt för lätt i Sverige. Det är faktiskt en fördom/sanning som vi finnar har om Sverige, att det kämpas för lite här, det har varit för lite krig som min kompis från Luleå säger. Själv brukar jag sitta på jobbmöten och konstatera bland de eviga processmöten, att företaget har för mycket pengar. Hade vi haft det tajtare, då hade vi också haft färre möten och kavlat upp ärmarna.

Samtidigt med den enorma industriella expansionen i Sverige, kämpade Finland med enormla krigsskadesståndsskulder till Ryssland ända till 60-talet, och all industriell produktion lämnades över östgränsen. Jag jobbade förr på det finska stålbolaget Rautaruukki, vars dotterbolag Ruukki har planerat och byggt bl a Waterfrong, Friends arenaa och Scandinavian Mall – stålstrukturerna – och nyligen gjorde jag en liten historik om företaget, som grundades 1949. De första åren kördes stål till Sovjet på löpande band och varutransportvagnarna som kom tillbaka var alltid väldigt trasiga. Ryssarna bytte vagnarna för att få sina dåliga fixade samtidigt. På detta sätt blev Ruukki även duktig inom Iinfrastruktur och har levererat bl a Kiruna malmbanans vagnar.

Susanna Alakoskis föräldrar emigrerade till Sverige på 60-talet då det fanns inte mycket tillväxt i Finland och landsbygden gick på knäna. Efter kriget var skadorna också i städerna enorma och det tog lång tid att reparera. De som kom från Finland lockades ofta hit av svenska storbolag, som gjorde rena rama raggningsrundor ute i byarna. Skolfröken var med och översatte när kommunfolk och företagsfolk kallade till stormöten och beskrev lägenheterna med varmt vatten och toalett inomhus.

Därmed fick Sverige en stor grupp finska invandrare på 60-70 talet med rötterna i det agrara Finland – och ganska få var kommunister, efter att landet hade haft sitt blodiga krig mot Sovjet var det inte så tilltagande ideologi, och på jordbruksort har centerpartiet alltid varit störst. En väldigt spännande berättelse av dem publicerades i slutet av 90-talet på ETC, när man berättade hur rockband Kents föräldrar kom till Eskilstuna och hamnade faktiskt de första nätterna på parkbänken, då inga lägenheter, bilar och mottagningskommittéer fanns på plats, som lovats, när man lockade familjen till att jobba på ackord på fabriken där. Att sönerna sedan valde en annan ackord är intressant.

Kent:
Joakim Berg, sång (1990–2016)
Markus Mustonen, trummor (1990–2016)
Sami Sirviö, gitarr (1990–2016)
Martin Sköld, bas (1990–2016)
Harri Mänty, gitarr (1996–2006)

Men tillbaka till mig. Ja, jag kommer från en normalneurotisk familj, och både från mors och fars sida är vi karelska flyktingar, som fick fly undan Sovjet under andra världskriget. Det är ibland märkvärdigt hur finlandskritiska grupper räknar invandringen till Finland, men har helt missat de drygt 300 000 kareler och ingermanländare som man tog in bums i slutet av kriget och integrerade oerhört snabbt, bland annat genom att ge människor sitt eget hus och egen plats av jorden att odla på. På en befolkning av tre miljoner som vi var 1944 är det alltså 10 % ökning av befolkningen i krigssargat land. Som om de inte fanns. Återigen samma mönster. Hundratusen tals människor som blir helt osynliga.

De flesta i min familj har högskoleutbildning, och hanterar alkohol utan överdrifter. Vi bastar, men vi kastar inga knivar. Vi dricker inte vodka, däremot gärna en longdrink med grape och gin ("Lonkero").  Ur Wikipedia:

In 1952, Finland was preparing to receive increased amount of visitors connected to the 1952 Summer Olympics. As a compromise following the Finnish prohibition (1919–1932), the country was living with a strict state-controlled alcohol policy. In order to help vendors facing a wave of foreign customers, the state allowed some liberalization and Alkoholiliike, the national alcoholic beverage retailing monopoly, introduced two brands of pre-mixed, bottled, ready-to-consume long drinks. These were the Gin Long Drink (gin with grapefruit) and the Brandy Long Drink (brandy with Pommac), then manufactured by Hartwall. The latter product was discontinued in the 1970s, after which the term long drink became primarily associated with the gin-and-grapefruit beverage in Finland.

Vi älskar djur och natur, skulle aldrig falla i att jaga för skojens skull. Det är i vår värld riktigt nedköp. Många är hobbyornitologer, och det händer att man fiskar när man vet att det finns sik eller aborre att få. Vi är luteraner och går i kyrkan i ett par gånger om året, jul och kanske något bröllop, och reser utomlands minst lika ofta på semester. (Finland har även ortodoxkyrka)

Vi anser oss att vara helt jämställda, vi har faktiskt aldrig en funderat eller diskuterat detta med flickor och pojkar hit och dit – det har varit alltid en självklarhet att alla kan göra det alla vill och är bra på. Och Finlands kvinnliga president Tarja Halonen, världens första kvinnliga försvarsmininster Elisabeth Rehn och första Sirkka-Liisa Hämäläinen – också kvinna – räcker för mig att bevisa detta.
Och vi hade ju också kvinnna som statsminister – Anneli Jäätteenmäki – ett litet tag, men det var bara någon månad, på 90-talet, innan hon snubblade i någon faxskandal.

Så när jag kommer till Sverige utgår jag ifrån att bli behandlad utifrån den uppfostran jag har fått. Döm om min förvåning när jag blir förminskad gång efter annan. Men jag är också väldigt nyfiken och mycket analytisk. Så jag bestämde mig att försöka förstå denna såriga relation som Sverige har gentemot det finska språket. Och då måste man gå tillbaka till historia.



* * * * *
 

Sverige och Finland var samma rike i mer än 700 år. Finnar – finsktalande finländare – kom i olika omgångar och i olika tider till Sverige. Finska arbetare och tjänstemän samt präster till Stockholm på 1400- och 1500-talet. Soldater och båtsmän till Skåne och Blekinge på 1600 – talet, smedjejordbrukare till Värmland och Dalarna på 1700-talet och återigen brigader av soldater på 1800 -talet runt om landet. Och lägg därtill alla forskare, författare och konstnärer.

Finlands äldsta urkund fyllde 700 år den 1.10.2016 och finns på nationalarkivet i Helsingfors. 

Karelens kvinnofrid Konung Birgers skyddsbrev för Karelens kvinnor

Den äldsta bevarade handlingen i Finland, Konung Birgers skyddsbrev för Karelens kvinnor fyller 700 år den 1.10.2016. Dokumentet som är daterat i Yninge den 1 oktober 1316 och är skrivet på latin på pergament är också känt som kvinnofriden i Karelen. I dokumentet ger konung Birger Magnusson (reg. 1290-1319) kvinnorna i Karelen ett skyddsbrev, där det i konungens namn bl.a. konstateras att:

”alla de hustrur och kvinnor, som lyder under oss och bor invid vårt slott Viborg eller i landet Karelen, vore de så gifta, änkor, nunnor eller mör, skall åtnjuta full fred och trygghet, liksom i vårt egentliga rike Sverige, såväl i fråga om egendom som person, så att den som bryter mot förbudet drabbas av vårt strängaste kungliga straff”.

I slutet av 1500 -talet pågick det en kamp om makten i Sverige mellan hertig Karl och kung Sigismund. Carl Fleming som förvaltade Finland var anhängare av Sigismund. När finska bönder var missnöjda med hur de styrdes från Österbotten uppmuntrade Fleming ett uppror som blev känd i historiens som klubbupproret, då bönder beväpnade sig med klubbar och påkar. De föll förstås mot den bättre beväpnade yrkesarmén som kungen hade i Finland och många flydde sedan till Sverige, där kungen garanterade dem plats i gruvor och jordbruk. Den första stora invandringsvågen hade skett.

Efter många snöpliga sjöslagsförluster mot Danmark tog svenska kungen nya tag för att revitalisera det marina försvaret på 1600-talet. Danskar hade kallat – med rätta – de svenska båtsmännen för ”bönder dränkta i vatten” och nu ville man få professionellt folk ombord. Blicken vändes till Finland, där man dels kunde bygga båtar, dels navigera och dels jobba ombord. Det rekryterades längs hela den finska kusten båtsmän till Blekinge och i många fall bekostade man även familjerna med. Vi vet att på 1600 -talet var det uppemot 1000 finsktalande båtsmän med familjer i Blekinge. Men finsktalande och blekingska – det funkade inte. 

När Karlskrona 1680 blev ny huvudbas för den svenska flottan förflyttades runt ettusenetthundra båtsmän från Finland till Blekinge för att bemanna flottan. De följande åren följdes de av skeppstimmermän från Österbotten.
Båtsmännen i Södra Finlands kompani, som var placerade i Södra Möre hd, vände sig 1683 till Kungl. Maj:t och krävde en finsktalande präst, eftersom de ingenting förstod av det som predikades i kyrkorna. År 1685 tillträdde den förste finske predikanten vid Karlskrona Amiralitetsförsamling och han hette Mikael Kareus. Det skulle bli sammanlagt fem finska predikanter i Karlskrona innan den femte och siste predikanten Johan Salméen dog år 1736. Alltså hade Karlskrona Amiralitetsförsamling finska predikanter mellan 1635-1736. Ett minne av dessa timmermän som arbetade på örlogsvarvet är den fattigbössa i form av en gubbe i båtsmanskläder som står utanför Amiralitetskyrkan i Karlskrona. Figuren kallas ”gubben Rosenbom” och fattigbössan är av en typ som var vanliga i Finland då.

De timmermän som Österbottniska Kronoby och Pedersöre skickade till örlogsvarvet i Karlskrona, var stationerade i Karlskrona stad. Timmermännen sändes till Karlskrona ända in på 1730-talet och sammanfaller i tiden med den siste finske predikanten Johan Salméen som dog år 1736. Predikanterna kunde däremot nå de finska båtsmännen när de arbetade vid varvet och vid byggandet av alla försvarsanläggningarna runt Karlskrona. Finska båtsmän fanns i omnejd i Ronneby, Karlshamn och Mörrum, dit prästerna reste.
Ett sund mellan Kungsholms fort och ön Tjurkö kallas än idag för Finskan. Idag är Finskan en liten by med angöringsbrygga för större båtar. Att finska båtsmän var med vid byggandet av Kungsholms fort, på andra sidan sundet, är självklart.

Slaget i Lund och Ronneby blodsbad
Men det var inte enbart båtsmän från Finland som fanns i södra Sverige, utan den svenska kungamakten använde sig av många finska trupper i de många och blodiga krigen mot danskarna. I Ronneby hade armén 1567 fått order om att tömma staden och när det uppdagades att statsborna hade tagit sin tillflykt på kyrkan som ligger högt på bergen vid forsen, trängde sig trupperna in där med yxor, och högg ihjäl och kastade i forsen alla som var i kyrkan. 

Den svenske kungen Erik XIV skrev;

"Vattnet i älven "Ronnebyån" var rött av blod av de döde kroppar. Och vore fienderna så försagde, att man föge omak hade för dem, utan man stack uti dem såsom enhop vildsvin, och skonade ingen utan slog ihjäl alle varaktige, så att i staden blevo mer än tutusen man om halsen förutan någre kvinnor och barn, vilke de amäktige finnar sloge ihjäl."

Historiker både på dansk och svensk sida anser att det fanns motiv att överdriva blodigheten av olika orsaker – men att det fanns finnar med där, det vet vi. Och dörren som forcerades i Ronnebykyrka står där än idag inne i kyrkan med en minnesskylt. 
Det är märkligt att våra barn inte får lära sig om sådana här saker från sin historia i skolan! Inte märkligt att tilltron till den svenska överheten i Blekinge fått sina tärnor. Men att det förmodligen var finska trupper i farten är också mindre roligt för mig som finne – samtidigt oerhört viktigt att veta. Samma sak med slaget i Lund 4 december 1676, en av den nordiska historiens största slag, som resulterade i ett jättelikt massgrav som man hittade vid Nöbbelöv kyrka i Lund på 90-talet. Där ligger minst 9000 stupade soldater – och för dem tog man fram fint denna skylt. Bara att finnarna glömdes bort trots att de deltog med minst fem regementen.

Skogsfinnar i Värmland. Av många skäl – nödår, krig, farsoter och en allmän vilja att få det bättre – lämnade många finska bönder Savolax och nordöstra Tavastland för att röja ny mark i nuvarande mellersta och norra Sverige. De svenska kungarna uppmuntrade de så kallade ”skogsfinnarna” eftersom man ville öka befolkningen. Inledningsvis lockades dock nybyggarna med löften om skattelättnader. Kolonisationen resulterade i framväxten av nya kulturlandskap i Närke, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, men allra mest påverkades Värmland. Idag finns det otaliga ortsnamn kvar som ett vittne av dessa tider, bara i Orsa finns över 500 finska namn på dammar, kullar och stigar.

Under 1600-talets andra hälft levde uppskattningsvis omkring 6 000 skogsfinnar i Värmland. Stora delar av landskapet, vilka tidigare varit obebodd skogsmark, hade tack vare finnarnas insatser förvandlats till jordbruksbygder. Den kanske mest kända ättlingen är en viss Tage Erlander vars familjenamn innan farfar ändrade det var Suhonen. En annan är tenoren Jussi Björling som var finsk på mammas sida.

Alma Ggustavsson som dog på 1980-talet, en av de sista finskatalare som fått lära sig värmlandsfinska som modersmål. Hennes ord finns bandade av språkforskare, men hennes språk är borta. Kan ni föreställa hur ensam man måste känna sig när man är en av de sista talarna av ett språk som kommer att dö. 

I slutet av 1600 -talet fanns det ca 30 000 invånare i Stockholm varav 3000 var fast boende finnar. Många arbetade som byggare, fiskare, bärare, pigor och inom service yrken. Varje gathörna hade en bastu – ordet kommer från badstuga - och där fanns tvätterskor. Men det fanns även många tjänstemän och lärda som vara finnar och finländare – redan på 1400-talet och 1500-talet infördes finska mässor i Stockholm först gudstjänster i det upplösta Svartbrödraklostrets kyrka. Och bland annat i Storkyrkan, Tyska kyrkan, Riddarholmskyrkan och Katarina kyrka som gudstjänstlokaler.

På 1700 talet och det var tillåtet att tala finska i riksdagen senare när den inrättades i lite mer modern tappning. För att nämna en framstående finsktalande renesansmänniska och riksdagsman i Sverige låt oss lyfta Petter Fårsskål i Uppsala. Han doktorerade med De libertate civili – medborgarnas rättigheter. Fårsskål var forskare och filosof, Carl von Linnés elev, som senare dokumenterade arabiens flora och fauna, men som också skrev brändheta tryck om frihet och liberalism, bland annat om religionsfriheten och tryckfriheten, som sedermera blev grunden för den idag 250 år gamla tryckfrihetsförordningen i grundlagen.

Stockholms finska kyrka – där vid kungliga slottet – grundades på 1700 -talet. Byggnaden är äldre än så och ursprungligen hovets bollhus och teater. År 1725 kunde den finska församlingen köpa Lilla Bollhuset. Hela byggnaden byggdes om till kyrka .
Och f ö talades det finska även i hovet, det är konstaterat att höga ämbetsmän kunde finska – så klart eftersom östra delen av riket var finsktalande.


* * * * *

Språkförtryckets historia

Professor Lars Elenius från Umeå universitet har beskrivit sin resa in i språkhistorian:

”Mina föräldrar gick ut den sexåriga folkskolan i början av 1930-talet. Då hade de gått igenom det språkbad som bestod i att de tvingades att enbart prata svenska i skolan, till och med på rasterna. Det var en pedagogik som de överförde till sina barn, men i omvänd form, när de senare bildade familj och flyttade till tätorten. Jag kommer knappast ihåg att mina föräldrar tilltalade mig på finska under min uppväxt. Deras modersmål var oss ett främmande språk. De få gånger min pappa använde finska i familjen var när han blev arg eller när han ville prata saker olämpliga för barnaöron med min mamma. Med min mormor och morfar pratade jag enbart finska för de kunde bara finska. Det var ett långsamt språk som man blev otålig av att höra eftersom det hindrade leken. Men samtidigt gav det ett djup till ens liv. Det förlorade sig i ett mytologiskt fjärran som hörde till det gamla livet som man på något spännande och ovisst sätt var del av. Man kunde se spår av det i form av träspadar med järnskodd spets på stolpbodans vind eller på träpinnarna som fortfarande användes i en del räfsor i höslåttern. Finska blev för mig ett gammalt språk som förknippades med nånting urarva som var mitt, men ändå någon annans, en slags hembygd på andra sidan en svårgenomtränglig glasvägg.”

Elenius har beskrivit på ett utmärkt sätt förtrycket mot finska språket och dess orsaker i artikeln Det förbdjudba finska språket  i Tidskrift.nu 2004.  Jag har lyft nedan stycken därifrå som citat för att visa de olika teman av förtryck, som Elenius forskat i:

* Tornedalen var bebott av finsktalande långt innan den svenska staten etablerade sig t i början av 1300-talet. De kallades kväner. Den svenska kungamakten inledde med expansionen i södra Finland på 1200-talet. I början av 1300-talet hade motsvarande expansion nått Bottenviksområdet. Vid den tiden fanns självständiga handelsmän i området som kallades ”birkarlar”.  Varifrån namnet birkarlar kommer är oklart. 

* Birkarlarna idkade under vikingatiden  handel och  krig med norska bondehövdingar. De stora inkomsterna kom från torkad fisk och nedsaltad lax.  En annan lukrativ marknad var skinnexporten. Vid sitt besök i Torneå 1519 beskriver Olaus Magnus hur Bottenviksområdet är delat i tre stora landskap: Västerbotten, Norrbotten och Österbotten. Invånarna i Norrbotten beskriver han som välmående på grund av det rika fisket och skriver:

"Också äro de välförsedda med litet av varje. Från Spanien och Portugal tillhandla de sig gott vin och salt; från England och Flandern dyrbara tyger; från de tyska städerna varjehanda husgeråd och prydnadssaker och dessutom de kläder, de bruka hemma; från Svea och Götaland vanligen vete, vintervete, korn och alla slags grönsaker till husbehovet, vilket allt föres dit sjöledes."

* Samerna flyttade över vidsträckta områdenoch  kunde användas som ett slags levande gränsmarkörer. Genom att hävda statens överhöghet över samerna, kunde kungen motivera den svenska statens utvidgade territorium på Nordkalotten. Som argument för svensk överhöghet vid Atlantkusten och Ishavet åberopades birkarlarnas förmenta indrivning av skatt från samer bosatta längs det norska kustområdet. Den expansionistiska politiken kulminerade i Karl IX:s ishavspolitik i början av 1600-talet.

* Samerna och finnarna användes alltså på ett mycket medvetet sätt i svenska statens maktutvidgning på Nordkalotten. Det gällde, förutom vid ishavspolitiken, i samband med gränsförhandlingarna med Ryssland inför Nöteborgsfreden 1323 och Teusinafreden 1595, eller vid gränsförhandlingar med danskar och norrmän när silver började brytas vid Nasafjäll på 1600-talet. Tornedalen med sin gamla fasta finska befolkning, och med sin betydelse som gammal handelsled mellan Bottenviken och Ishavet, spelade en inte oviktig roll när den svenska staten expanderade norrut.

* De familjer som blev kvar 1809 på var sin sida om älven efter delningen av Sverige och Finland 1809 fortsatte till en början att leva sina liv precis som förut. Det var samma finska språk man pratade som förut och det var samma välkända släkten och personer som bodde på andra sidan älven. Man fortsatte också att ro över till sockenkyrkan på söndagarna även om den nu råkade ligga i en annan nation. Förödelsen efter kriget var stor och likaså fattigdomen.

* Prästerna och kyrkan på den svenska sidan att i de årliga folkräkningarna bokföra de som bodde på den finska sidan. Den enda skillnaden var att man skrev ”rysk undersåte” efter namnet. Den svenska folkbokföringen av finnarna fortsatte i tio år efter delningen innan den till sist upphörde.

* Finska var undervisningsspråket i folkskolorna inrättade på 1850-talet. Barnen pratade så gott som uteslutande finska och undervisningsspråket var finska. Folkskolan var en direkt fortsättning på den hemundervisning som föräldrarna ansvarat för, som av naturliga skäl genomfördes på föräldrarnas eget modersmål. De centrala kunskaperna att inhämta var utantilläsning av katekes och insikter i de bibliska berättelserna. Slutmålet var konfirmationen som markerade övergången till vuxenlivet. Inte förrän man konfirmerats ansågs man mogen att ingå äktenskap.


* * * * *


1809 – skilda vägar

Professor Olof Holm vars farfarsfarfar Carl Johan Holm deltog i kriget 1808-1809 vid general Sandels och sedan bistod nationalskalden Runeberg med vittnesmål och kritik av krigsledningen i en häftig debattbok 1836. Den anses ha gett Johan Ludvig Runeberg inspiration för att skriva Fänrik Ståhls sägner, och det är bekräftat att de två träffades också efter kriget när Holm var prost i Härnösand efter 1809. Det dåliga ledarskapet, som männen beskriver, ledde till att Sverige förlorade halva riket till ryssar, något som man förtränger idag till den graden i historieundervisningen, att man skulle kunna kalla det för historieförvanskning - som om vi aldrig hade varit ett och samma rike.

Den sammankallade finska lantdagen i Borgå hade då förklarat tsar Alexander II sin trohet som i sin tur lovat respektera Finlands konstitution från Gustaf III:s tid samt den protestantiska religionen, lagarna och rättsväsendet från den svenska tiden. Lantdagen avslutades i juli med att tsaren upphöjde Finland till rang av nation bland andra nationer.

Många finländska soldater blev kvar i Sverige efter 1809. En blåsig oktoberdag när general Georg von Döbeln tågade in bland det svenska och finska manskapet på 760 för att ta avsked hade Finland sedan ett halvår tillbaka varit ett ryskt storfurstendöme.
De svenska krigsmännen beskrevs i en minnesanteckning av von Döbelns adjutant som klädda till bankett, medan den finska brigaden beskrevs som utmärglade med krutbestänkta, svartbleka ansikten och stympade genomskjutna lemmar. Det blev ett känslomättat avsked där von Döbeln uttryckte sin smärta över förlusten av Finland. Han kallade det samlade finska befälet och manskapet för ömsom ”finnar”, ”soldater”, ”kamrater” och ”bröder”. De började en lång march mot Skåne.

Efter freden i september 1809 fanns det finska regementet i Gävle där det omorganiserades. Totalt var det omkring 250 man som nu skulle förflyttas till Skåne och Kristianstad dit de första anlände i april 1811 efter en 72 mil lång marsch. Ett synligt bevis för deras nya tillhörighet var att de med ”sorg” fick byta det finska regementets röda uniformskrage mot de vita. I den lilla fästnings- och garnisonsstaden Kristianstad kunde man nu höra kommandon på både svenska, finska och tyska beroende på soldaternas ursprung. De finska soldaterna hade vissa svårigheter att anpassa sig till den skånska miljön, kanske bidrog den skånska dialekten till detta. Von Döbeln fanns i Kristianstad och tog sig an de finska artilleristernas sak. Han skrev till kungen – och verkade alltså ha väldigt bra relation till hans majestät - vilket resulterade i en order att ”tillse att trivseln för regementets finska personal ökades” Döbeln ordnade också så att regementet fick en finsktalande präst. Stämningen förbättrades efterhand och på 1820-talet blev två av de före detta finska officerarna chefer för regementet efter varandra.

Minnet och traditioner från det finska kriget lever kvar i Skåne även om regementet är nedlagt sedan länge. Von Döbelns värja och sporrar liksom Savolaxbrigadens nattvardskärl finns att se på Regionmuseet i Kristianstad. [Notera uttalet! Danskt! Samt att enda staden i alla fall i Norden med en annan nations vapen i sin logga].


* * * * *


Finland ville bli som de skandinaviska vännerna och faktiskt skaffade sig en kung, prinsen av Hessen, från Bad Homburg, norr om Frankfurt am Main. Han hann dock inte komma pga kriget och då ändrades statsformen till den franskinspirerade presidentstyrda republiken. Den första presidenten hette Svfinhuvfud.

I slutet av 1800-talet drabbades många europeiska länder av en nationalistisk våg – som bland annat Maja Hagerman har beskrivit i många av sina briljanta böcker. Så även i Finland och i Sverige. Det rena landet är nog den som behandlar detta bäst.

Nationen Finland som alltså firar i år 100 -årsjubileum blev självständig 1917 i samband med bolsjevikrevolutionen i Ryssland och skapandet av Sovjetunionen. Det skapade en ny kontext igen för det finska språket – nu inramad i den finska flaggan och den finska nationalismen. Orienteringen var dock att vara en del av norden och Nordismen var en stark strömning. Banden mellan familjer, industrier och adeln var många och täta.

Nationalismens baksida blev dock det fula intresset för rashygien och språkförtrycket. Läkaren Nils Lundborg som försökte skapa en teori om olika raser och kategorisera dem - med inspiration från Carl von Linné - mätte skallar, fotograferade och dokumenterade. Enligt hans lära var finnar faktiskt ännu lägre ras än samer, då vi förutsattes komma från öst, bakom Uralbergen. Enligt Lundborg var aseater lägre raser. Han gick faktiskt i historien också för att ha studerat och därmed stämplat några släkter på Listerlandet i Blekinge. Än idag finns det skrönor om inavel där, något som är helt utan grund, men fastställdes som medicinsk idé av samme Lundborg. Han har skapat mycket sorg och olycka för samer, finnar och blekingebor under sin tid. I en ny hyllad svensk film från 2017 behandlas rashygien på ett väldigt starkt sätt; Sameblod. Enligt SVT Kultur behandlas "Sveriges kolonialhistoria" i den på ett utmärkt sätt. Men det är samtidigt ett styck medicinskt och biologisk forskningshistoria.

Förbud mot finska i skolorna pågick långt in i 50-talet i regelverk men som en del i kulturen även till 60- och t o m 70-talet. Man blev mobbad om man talade finska. Mikael Niemi har beskrivit en del av denna tidsera i sina böcker. Än idag finns det ignoranta arbetsgivare som inte låter finnar prata finska på rasterna på jobbet.

Den unga nationen Finland fick en sårig start med ett blodigt inbördeskrig, där Lenins bolshevike stöttade den röda sidan och tyskar hjälpte den vita sidan. Marsalken Mannherheim organiserade nationens försvarsmakt och ledde den sedermera från Vasa. Historiska vittnesmål idag visar att det förekom slakt och massavrättningar av civila, och vi vet att byar kunde döda varandra. Det fanns koncentrationsläger och i Tammerfors arbetarstad var striderna extra hårda. Hundratals civila svaltes ihjäl i massläger dit de fördes. Än idag finns det ett minne från kriget - när det är självständighetsdag den sjätte december tänds två ljus i fönstren klockan 18.00 även i stora myndighetsbyggnader. Det är mäktigt. Detta var ursprungigen tecken för de vita och för partisaner om att huset var tryggt och man kunde övernatta där om man var på march förbi. Jörn Donner har producerat en riktigt bra film om denna tid, den heter Raja 1918 och handlar om hur gränserna sattes upp mot Sovjet mitt i kriget. Se den om du kan!

Vinterkriget slog hårt under den smällkalla vintern 1939 – 1940. Bara två årtionden hade landet fått slicka sina sår från inbördeskriget, som Sovjet krävde att få tillgång till hamnbaser i Finland och i Baltikum. Finland gick till Nationernas förbund för att få en lösning på detta omöjliga krav. Där ställde sig i princip alla på Finlands sida, utom Sverige, vars delegation leddes av dem lömske Stalinvännen Östen Undén, ministern som senare blev känd för sin grymma och lagvidriga baltutlämning till Sovjet. Hans byk är inte tvättad ännu av historiker även om forskningen blundar hårt för hans gärningar. När jag sökte hans historiska dokument något är sedan, var allt under krigsåren bortrensat. Någon ville skapa fake news kring honom. 

11000 svenskar deltog i kriget, och beredskapen att hjälpa var hög. De flygplan som Finland lyckades få som hjälp från Frankrike flögs i helmighet via Sverige – Bromma, Trollhättan och Malmö – till Finland, Sverige skickade också specialister i signalspaning och distansfotografering för att bistå finnarna och särskilt Mannerheim som man litade på. Än idag finns det ignoranta arbetsgivare som inte låter finnar prata finska på rasterna på jobbet.

Den fåordige Per Albin Hansson i själva verket ”fixade” tillsammans med Marskalken Mannerheim så att inga strider förekom på svensk mark, vilket underlättade för Finland såklart – man hade inte klarat strider på två front – men även för Norje och Danmark vars motståndsrörelser fick stöd. Det var Nordism. Inte rryggradlöshet eller tysk undfallenhet, som historiebeskrivningen velta stöpa det till.
Ett mindre känt faktum är att även Storbritannien opererade i mindre skala från svenskt territorium – både på Öland och i Norrbotten där även USA deltog senare, och nästan ingenting har hittills berättats om flygflottiljen F19 – den idag i Luleå - som deltog i regelrätt försvar av finska Lappland med nedskjutna svenska flygplan och omkomna piloter i facit.

Fortsättningskriget började med Operation Barbarossa 22 juni 1941, när något förvånade finnar fick höra i Hitlers radiotal att nazist-Tyskland inlett ockupationståget mot bolshevikerna i Sovjet och vid sin sidan hade heroiska finnar. Enligt uppgifter hade många i finländska regeringen satt kaffet eller vad de nu drack, i halsen. Vi vet också från den världsbästa signalspaningen som Finland och Sverige bedrev att kriget var på gång. För finsk del fick man dock andningspaus efter Vinterkriget och skulle förhandla och upprusta inför det kommande. Vi behöver inte gå in mer på andra världskriget här - det finns idag massor av bra litteratur. Professor Pekka Viskuri i Finland kan mycket av detta och försöker inte förenkla bilden till för eller emot tyskar, som så många andra idag gör, tyvärr. Men det får bli en annan text det.  

Utöver en regelrätt flyktingström från Finland främst över Haparanda-Torneå -gränsen kom det även andra grupper från Finland till Sverige under kriget. En stor sådan var, när de flesta underrättelsemän med sina familjer evakuerades i hemlighet till Sverige september 1944.

Operation Stella Polaris var en topphemlig evakuering av hela den finska signalspaningen från Finlands territorium till Sverige under allra största hemlighet den 23-24 september 1944 direkt efter att Finland ingått vapenstillestånd med Sovjet. De hårda villkoren från Stalin krävde Viborg, och Petsamo-området mot ishavet samt att de tyska trupperna omedelbart skulle lämna hela Lappland. Det fanns en kvartsmiljon tyska trupper i Finland så detta var känsligt, Hitler såg inte med blida ögon på att Finland drog sig ur. och ledde till det som senare blev Lapplandskriget. De finska byarna och städerna i Lappland brändes till grund och varenda bro sprängdes av retirerande tyskar. Finska familjer evakuerades i stor nöd över till den svenska sidan av gränsen – det filmades också och en hel del dokumentering finns, men visas aldrig i skolorna.

Uppgifterna varierar men minst 800 personer och 500 packlådor med utrustning, teknik, koder och dokument fraktades över till Sverige under en stormig höstnatt.

Det är ett känt faktum att ett antal stellister anställdes av den nyinrättade FRA och de och deras familjer fick snabbt svenska medborgarskap. Och det är också känt att en del gick vidare till franska, amerikanska och engelska underrättelsetjänster, medan de flesta tog sig tillbaka till Finland via Haparanda när det uppdagades att ingen verksamhet från svenskt territorium accepterades av neutrala svenskarna.

Stella Polaris kan ses som en lins som visar oss att våra länders gemensamma historia tog inte alls slut för två hundra år sedan när Sverige förlorade Finland till Ryssland utan det finns många nya perspektiv att upptäcka i det finsk-svenska samarbetet om man bara vill titta förutsättningslöst.

Men framförallt var Stella Polaris ett livsöde som många sverigefinländare fick bära i tystnad och hemlighet. Du kan läsa mer bl a här.

En annan grupp som kom hit var krigsbarn – 70 000 - 80 000 barn evakuerades i en stor social experiment. För en del gick evvakueringen till Sverig väl, men för andra mindre väl. På den tidens sätt separerades syskonen och bara det skapade en stor ånget hos många som hade fått höra som de sista orden i Finland på finska när mamma sade: Ta hand om ditt syskon där borta. För andra handlade traumat att man i flera år bodde i en familj i Sverige, för att sedan ryckas bort och skickas tillbaka hem till Finland, när kriget tog slut. Utan finska, då man glömt sitt språk, sina rötter. Och att skickas från förmögna och fredliga Sverige till det oroliga och fattiga Finland var skrämmande i sig. Löften från vuxenvärlden hölls inte alls. Det har visat sig också att en del skickades i Sverige till anstalt och barnhem där de utnyttjades, misshandlades och vanvårdades. Den yttersta kränkningen sker än idag, då dessa barn är inte tillåtna att söka svenska statens ursäkt och skadestånd för detta - bara "svenskar" får göra det.
2017.

Evakueringen av de många karelska och ingermanländska familjerna från östra Finland och Karelen är en av de stora integrationslyckanden i vår nordiska historia. Det är ibland märkvärdigt hur finlandskritiska grupper räknar invandringen till Finland, men har helt missat de drygt 300 000 kareler och ingermanländare som man tog in bums i slutet av kriget och integrerade oerhört snabbt, bland annat genom att ge människor sitt eget hus och egen plats av jorden att odla på. På en befolkning av 3 miljoner som vi var 1944 är det alltså 10 % ökning av befolkningen i krigssargat land. Som om de inte fanns. Återigen samma mönster. Hundratusen tals människor som blir helt osynliga. Varför inte studera hur man gjorde istället. Visst var det surt för många att behöva lämna ifrån sig land, sin egendom, till de nyanlända flyktingarna, men det gick bra. Att få ny jord, ny egendom skapar committment och inkludering. 

------------------------------------

Välfärdsstaten

De flesta idag vet att svenske rashygienisten Harald Lundborg kränkte samer med sina kvasivetenskapliga teorier som senare blev grunden för Hitlers nazism. Få vet att han även stämplade oss finnar till en sämre ras, "östbalter" och rankade oss under samer. Maja Hagerman har beskrivit detta ett antal gånger i sina böcker. Att ta upp detta kan verka långsökt först, men det är det inte om man jämför läget med den revitaliseringen av språk och kultur som sker just nu med samer och tidigare med romer. Det är ursäkter från kyrkor, vitböcker, museer, utställningar, info.

Nu är det faktiskt dags att ta tag i det språkförtrycket som funnits mot finskan under 1900-talet. Den fanns och finns, den är verklig, och den skadar och gör ont varje dag för oss som har finska som modersmål. Och vi mår inte bättre av att man säger att vi ”inte är invandrare utan som svenskar”. Det är inte sant, vi är väldigt olika på många sätt, och att inte förstå kulturskillnaderna, kommunikationskulturen, och språket har kostat många svenska företag miljarder kronor i misslyckade fusioner och företagsaffärer. (Den som lyckade bra från börja var Nordea-Meritabanken, och där lärde sig svenska vd:n finska!) Vi är inte lika, även om vi jobbar bra ihop – finnar och svenskar. Men Sverige har egentligen aldrig stannat upp och funderat på vilka vi är, vi har bara blivit tagna för givna.

Efter andra världskriget blommade Finland upp trots en balansgång utan dess like mellan öst och väst. Visumtvånget för finnar avskaffades 1949 och på 50-talet skapades nordika passunion, som innebar att man inte behövde ha med sig pass till grannlandet längre. Industrin hämtade sig efter att krigsskadeståndet betalats i sin helhet till Sovjet som enda landet i världen – det var inte tal om någon Marshallhjälp inte. Stålbolagen, och verkstadsbolagen, varven – Valmet, Ruukki, Wärtsilä, Fiskars började växa, precis som design och arkitektur. Alvar Aalto ritade de vackra funktionella byggnaderna som skulle läka och hela människor, och designade även möblerna in där, klassiker som Paimio sjukhus och dess vilostol finns än idag. Aino Aalto ritade dricksglasen som vann den första finska guldmedaljen på biennalen i Milano på 30-talet och sedan dess började en designuppgång utan dess like i hela världen, den kulminerade med Vuokkos fantastiska skapelser som bars på 70-talet av många kändisar, och stilikoner som Jackie Kennedy valde Marimekko. Naturen, ljusa träslag, enkelhet, stilrenhet, ljuset – det var vad den finska designen är gjort av, och många produkter som skapdes på 50- och 60-talet finns än idag i tillverkning och känns lika moderna.

Samtidigt var det ont om jobb på landsbygden i Finland och Sverige behövde arbetskraft. Volvo, Scania, Ericsson, ABB, Pågens, Pripps, Algots herrtextilier, med mera, åkte iväg till småbyar i norr och östra Finland, tog med sig skolfröken från byskolan som översättare och bjöd in till möten där man lovade jobb, lägenhet med varmt vatten och elspis, samt en bil till familjer som flyttade till löpande band i Västerås, Olofström, Landskrona, Borås och många andra städer. Många nappade och den största inflyttningen skedde 1969-1970 då ca 40 000 personer per år flyttade till Sverige. Det beräknas att ca 320 000 personer flyttade från Finland till Sverige under två årtionden 1960 – 1979 och därefter har det varit en jämn inflyttning även om en del återvänder. Sammanlagt har runt 700 000 flyttar gjorts från Finland till Sverige sedan 1960-talet, vilket fått historiker prata om ”re-integrering” av Finland och Sverige. När man säger ”finnar i Sverige” brukar många tänka just på den här arbetskraftsinvandringen, som var koordinerad så att man faktiskt trodde att de flesta skulle återvända. Därför fanns det ett intresse av att de inte skulle bli en alldeles för integrerad del av Sverige – dvs en del av politiken och makten. Istället tänkte man på socialdemokratiskt håll med finska centerpartiets goda minne att ”låt dem ha lite finska i skolan, egna föreningar och fackklubbar, så håller vi dem borta från politikens egentliga centrum”. Och så blev det också, finska språket stämplades som något fult, och direkt stigmatiserande, det skulle inte höras.

Sverigefinnar fick år 2000 status som nationella minoriteter. Lagen är Sveriges implementering av Europeiska rådets bindande konventioner beträffande mänskliga rättigheter. Men den fungerar inte alls, det finns så lite definierat, inga sanktioner, de ansvariga är inte utpekade och man kan knappast ens överklaga ett beslut med stöd av den här lagen. Statens åtagande och ansvar har förvandlats till frivillighet från kommuners sida, och på 17 år har 10 % av landets kommuner anslutit sig. Då får de en del av statliga miljoner som ska till sverigefinska institutioner och strukturer, men stoppas i princip direkt in i kommunernas svarta hål. En bråkdel av pengarna kommer till finnarnas användning, och då oftast som någon form av föreningsbidrag, som man får söka. Europeiska rådet har minst 14 gånger gett svenska regeringen allvarlig kritik för den här lagen, bland annat för att den inte stödjer finska i skolorna, något som togs upp av finska lärare på DN debatt vid midsommar.

Fyra år sedan gjorde jag denna OBS för Sveriges radio, och inget har egentligen gått framåt sedan dess. Att vi talar finska i Sverige idag är inte tack vare Sverige, utan på grund av att nyinflyttningen fortsätter. Annars dör finska redan i nästa generation och i tredje generation är det ytterst få barn som kan finska överhuvudtaget. I vissa forskarkretsar pratar man faktiskt om språkmord. Det som saknas idag - och om man faktiskt jämför med finlandssvenskar i Finland - är institutioner dvs strukturer som skapas och styrs av sverigefinländare på finska - på riktigt. Inte av #RSKL. Och att man lyssnar på alla röster. Och skapar en dialog som fungerar. Man ska börja med grundlagen, med Europeiska rådets bindande konvention (som är en del av vår grundlag) och EU:s grundfördrag och se till att uppfylla det som dessa lagarna prioriterar högst: skolan. Se till att alla kommuner har möjlighet att erbjuda modersmål från dagisålder och sedan i skolan lära sig finska - lära sig andra ämnen på finska - och till och med lära svenska barn finska - det kan ju inte vara något kontroversiellt med finskan som största nationella minoritetsspråk och grannland och en av de största ekonomiska marknaderna för företagen här. Det ska inte vara haverier som i Göteborg, där pensionerade fackförbundsfolk från Volvo sitter i en skolstyrelse utan att förstå hur man driver en skola, som sedan går omkull över en natt. Det ska finnas en professionalism för tvåspråkighet. Lärarutbildningarna ska förstå både rikets historia och finska. Lärarfacken ska se till att skapa en vettig situation för finskalärare och integrera dem i den samlade skoldagen och i vanliga rektorsorganisationer och inte ha dem utanför som ufos som idag.

Under mina över 30 år i detta land har jag aldrig mött en invandrare, vare sig en gammal eller ny, som tyckt att det skulle vara fel eller konstigt att få prata finska i Sverige. Däremot har jag mött så mycket misstankar, felaktiga uppfattningar och obstruerandet från svenska (myndigheter) att hälften vore nog. Det är sorgligt eftersom finska är svensk historia lika mycket som svenska är finsk historia. Vi är ihopflätade. Just nu pågår en revidering av lagen om nationella minoriteter. Men alla ministrar t ex som haft / har finsk bakgrund eller koppling ser alltid till att dölja det väl, som Sven-Erik Bucht just nu eller Peter Hultqvist. Inget man tar upp direkt i media - även om det skulle t o m kunna ge röster i nästa val.

Jag och många andra finska morsor och farsor är integrerade och utbildade, använder tandtråd, parkerar rätt, betalar skatt. Vi kan vara både och och vill inte tvingas välja vara antingen eller - och vi är en enorm resurs för Sverige som en bro till det östra grannlandet och fd östra rikshalvan. Vi vill inte vara finnjävlar och vi är inte mumintroll. Utan vi är den stora gruppen sverigefinländare.

Varför har svenska politiker, myndigheter och media en sådan beröringsskräck med oss finnar och det finska än idag 2017 - särskilt när man inte hade det på flera hundra år tidigare?









 

Av Johanna Parikka Altenstedt 25 jun 2017 21:20