Har du tak över huvudet?

 När jag blickade ut genom vardagsrumsfönstret kunde jag se parken på andra sidan gatan. På somrarna brukade vi spela fotboll och brännboll och leka kurragömma där. Och jag och mina vänner behövde inte ens gå så långt. Vår villa låg mitt i en tomt på cirka 1000 kvadratmeter. Jag kan fortfarande känna doften av tulpanerna och rosorna i rabatterna längs med husknutarna.

Vi hade två gräsmattor, ett uterum, en lekstuga och en snickarbod. I träden växte det äpplen och päron. Det fanns till och med körsbärsträd som blommade då och då, och det växte både krusbär och smultron i vår trädgård. I ett av träden hade min far byggt en trädkoja som jag brukade gömma mig i. På somrarna brukade jag och mina vänner cykla runt i kvarteret tills solen gick ner. Det vara lite trafik i området och våra föräldrar kunde lugnt släppa ut oss utanför trädgården.

När jag blev äldre flyttade jag ner i källaren och eftersom vi inte hade några grannar tätt intill kunde jag spela mina favoritplattor precis hur högt jag ville. Eller dra fram elgitarren när jag var i den fasen. När jag blickar tillbaka går det upp för mig hur lyxigt det var att växa upp på det här sättet.

För lite mer än tio år sedan flyttade jag utomlands och sedan dess har jag bott på en liten ö i Medelhavet. Under min uppväxt har jag besökt denna plats många gånger och jag kan minnas en tid då de allra flesta familjer hade egna hus. Husen var annorlunda från villorna i Sverige. De är mera som radhus, och eftersom det är ett litet land är det inte tal om några trädgårdar och grönområden.
Man kunde heller inte spela musik så högt som man ville eftersom stenen husen var byggda av inte stängde ut något ljud. Tvärtom var det oerhört lyhört överallt på ön och lokalbefolkningens högljudda sätt att kommunicera med varandra gjorde att det väldigt sällan var tyst. Trafiken är dessutom heltokig och det är knappt så man vågar släppa ut barnen själva. Och cyklar kommer absolut inte på fråga.
Men jag minns att de flesta åtminstone ägde sitt eget hus. Det fanns flera sovrum och de flesta av husen hade en liten gemytlig bakgård där flera familjegenerationer samlades för att dricka eftermiddagskaffe och umgås. Klimatet tillät lite mer exotiska växter som jasmin och apelsinträd och jag har tydliga minnen av just jasmindoften från min barndom. Jag kan minnas att folk inte hade lika mycket saker som i Sverige och att det inte fanns något vatten på eftermiddagarna under vissa sommardagar. Det var varmt och man var tvungen att vara sparsam med vattnet. Jag kan också minnas att folket jobbade ganska hårt och att de inte verkade åka iväg på semester lika ofta som mina kompisar och deras familjer hemma i Sverige. Men jag minns även att det inte var någon av familjerna som bodde i en hyresrätt. Eller kanske snarare att det var ytterst få.


Ekonomisk tillväxt och bostadsbrist

Sedan jag flyttade permanent till ön har det hänt mycket. De senaste tio åren har ekonomin växt något otroligt tack vare att utländska företag etablerat sig på ön. Företagen har skapat en massa arbetstillfällen, främst för personer från ursprungsländerna.
De nyetablerade företagen erbjuder bra jobb med löner som ligger avsevärt över medelinkomsten på ön. På grund av detta har invandringen ökat och därmed också efterfrågan på bostäder. Huspriserna har skjutit i taket och därför har det blivit lite vanligare att folk hyr lägenheter istället.

Men även där har det blivit tuffare, åtminstone för lokalbefolkningen. I takt med att invandringen ökar stiger hyrorna och lokalbefolkningen har svårt att hänga med i utvecklingen. Medelinkomsten i landet är som sagt avsevärt mycket lägre än genomsnittslönen i de nordeuropeiska företagen och därför har det blivit nästintill omöjligt för lokalbefolkningen att hyra en lägenhet. Detta går även ut över andra lokala företag, hyror för frisörsalonger eller en lokal bilrekond skjuter i taket.

Och när det kommer till att köpa en fastighet ser det lika tufft ut. Många gamla hus köps upp av byggfirmor som river dem och smäller upp lägenhetskomplex där husen tidigare stått. För byggfirmorna är det en väldigt lönsam investering eftersom de snabbt gör en bra förtjänst. Ett hus med två sovrum har plötsligt förvandlats till åtta lägenheter, och varje lägenhet säljs för nästan lika mycket som de betalade för huset från början. Eller hyrs ut till ockerpriser. Det är således nästan omöjligt för unga människor att konkurrera med byggfirmorna. Även att hyra en lägenhet kan bli svårt. En tvårumslägenhet kan kosta så gott som en månadslön i hyra, och i takt med andra levnadskostnader ökar är det allt fler som får dra åt livremmen.

Det hela har fått mig att blicka lite tillbaka till min uppväxt i Sverige. Och det slår mig genast att det alltid fanns en bostadsbrist där jag växte upp. Det föreföll underligt att man aldrig satsade på att billiga hyres-och bostadsrätter i en universitetsstad. Jag kan dessutom minnas att alla vänner som ägde en lägenhet hade föräldrar som gått i borgen för dem. Och det var såklart inte alla som hade denna förmån.


Tak över huvudet är varje mans rätt

Idag har jag egna barn och jag hade turen att hitta ett hus till överkomligt pris innan priserna sköt i höjden. Och precis som när jag var liten har jag tur med mitt boende. Eftersom jag köpt huset blir min månadskostnad väldigt mycket lägre än vad de flesta betalar för sina hyresrätter. Och dessutom får jag mer för pengarna!
Men viktigast av allt är att jag faktiskt varje månad investerar i en slags trygghet för mina små barn. Jag tycker alla som jobbar och sliter dag ut och dag in förtjänar att äga en bit land och bo anständigt. Det är orimligt att priserna för både bostads-och hyresrätter är så oproportionerliga till folks inkomster, och om vi inte ser en ändring i utvecklingen tror jag snart att vi kommer få se obehagliga konsekvenser av detta i vårt samhälle. Tak över huvudet är varje mans rätt! 

Av Stephanie Skara 03 jun 2017 12:10