En solig dag i mars med så mycket kvar att göra...

En solig dag i mars med så mycket kvar att göra... är det som om iget hänt alls, som om tiden vilat alldeles stilla. Stående med kaffekoppen i handen ser jag genom spetsen ut över berget bakom Hwita Huset där snart Totempålen skall resas och djungeln breda ut sin gröna matta över både Marlon Brando, Herr Älg och Dennis Hopper.

Så drar en fjärran vind genom rummet och får min nakna kropp att rysa till och så i dess följe, en doft från ingenstans varefter helt andra bilder fyller mitt bröst. Jag ser ansikten och gator, jag ser sandstränder och ansikten så påtagligt välbekanta men ändå utan substans i tid och rum ännu. Jag ser ett svart och vitrutigt badrumsgolv av kakel och känner lukten av gas och mentolcigaretter medan silverfiskarna kilar in under toalettstolen En porslinsdocka större än jag virvlar förbi och jag står alldeles stilla för därinne får man inte röra något. I skafferiet ligger finska pinnar. Det vet jag redan, härskna för de har legat där i flera år och mor äter en bara för att det ska så vara när vi sitter i det lilla köket någon gång ibland.

En ändlös arbetarlänga i en stad på sydkusten flimrar förbi och en blåklädd man i keps med skärm lastar av en back öl medan hästen frustar och skrämmer mig. Så kommer prästen. Han luktar brännvin och skrattar högt när han lyfter mig med stora starka nävar. De säger att han var klockare i stadens kyrka innan han blev präst och började supa. "Gubben" har de skickat till kolonin för att han inte ska skämma ut familjen, eftersom han ändå redan är för full för att veta vad som händer. Till Klondyke, för där gräver man guld och potatis om hösten. Där drygar man ut matkassan med egna äpplen och morötter. Där gömmer man sina flaskor och bränner själv.

Så hör jag Brando mässa om skräcken och fasorna ifrån ljungsnåren på andra sidan berget för att skrämma djinnerna ner från berget där de bott över vintern i grottor och i stubbar och de gamla kolonierna faller sakta samman, fast en del blev bostadsrätter och man byggt vägar av asfalt på de gamla lotterna.

Jag hoppas naturen tar tillbaka det en gång. Klondyke. "Asfalten rämnar" skriker Löjtnant Kurtz medan helikoptrarna bränner djungeln med fosfor och napalm. Precis som i Syrien medan något fortfarande växte där. Det doftar hat, det luktar svavel och dörren smälls igen en sista gång så att glas och träflisor yr och far nerför marmortrapporna och det bruna räcket man kan åka ända ner till första våningen på.

Jag rycker till och inser att katten vält ner en kruka inne på gästtoaletten där hon bor om natten. "Vad gör det"tänker jag "krukor har vi gott om på balkongen" för katter tycker jag om. Hästar skrämmer mig fortfarande fast jag lärde mig rida långt senare i den där lilla staden på sydkusten. Det är en mäktig känsla att galoppera fram längs havet en sommarkväll medan solen sakta färgar världen röd. Så känner jag varsamt på spetsen som för att ta reda på ifall solen verkligen finns där på andra sidan.

Då vet jag plötsligt i den svala brisen från havet och doften av urkraft och hö, var bilderna kom ifrån. Jag känner doften av mig själv som nyfödd och ryser till när den gamla dopklänningen frasar mellan fingrarna. Den döptes jag i för snart sextio år sedan och nu hänger den på samma galge som då i mitt sovrumsfönster för att den är så vacker, för att den minner om allt som komma skall. Den bär framtiden i sin sköra spets. Den bär hoppet i de små broderade blommorna som löper i en slinga från halsen och nästan ända ned till golvet. Inget annat har jag kvar från då för ting förgås och skall så göra med åren.
Feng Shui har jag alltid praktiserat, fast utan att veta om det, som med så mycket annat i livet. Med erfarenheten kommer insikterna. Men klänningen hänger där, så mycket äldre än jag och jag tänker att i den tickade samma hjärta som slår lugnt och stilla här vid fönstret idag. Fast så mycket fortare och så mycket ömtåligare. Nu har det lugnat sig och man vet varför, man har lärt sig och skaffat visdom och kunskap. Man har slutat vara rädd. Trots fasorna och skräcken dåren därute i sin djungel försöker övertyga sig själv och alla andra om. Nej, jag är inte längre rädd. Och den gamle trädgårdsmästaren blir en alltmera sällsynt gäst på den tjälslagna grusvägen bort mot ödehuset. Jag saknar honom inte. Ibland sitter den lilla flickan med den röda cykeln på bänken fortfarande men hennes hink är full av mynt numera och hon stannar sällan länge. Hon brukar vinka mot mitt köksfönster och ler istället för gråter nuförtiden. Jag är glad att hon har det bra. Jag minns när jag hjälpte henne begrava hunden som legat så länge i korgen på styret att den ruttnat och hon spred skräck omkring sig varthelst hon kom. Jag minns hur tyst hon var medan jag grävde till bergets fot. Sedan pratade vi ofta om hur hon dog och om alla mynten hon måste fylla sin hink med för att det så var sagt. Jag gav henne aldrig några, för det var inte min lott, men hjälpte henne med cykeln ibland.

Det är synd om dåren som gnyr och förbannar om vartannat, men han får bo därute i min djungel, för utan honom kanske jag glömmer allt. "Och det vore inte bra" tänker jag när fingrarna varsamt släpper den gamla klänningen, jag vänder mig om och ser en son sova i sängen bredvid min och ryser till av lycka. Ibland kommer han ner framåt morgontimmarna och bara kryper ner, snart tretton år gammal i vaket tillstånd, men så liten och skör just nu. Jag tror inte ens han själv vet om att han kommer, men det värmer mig lika mycket varje gång. Jag viskar till honom "Se där min son, i fönstret hänger din äldsta släkting. I den döptes din farmor och min mormor. Den ska du och din bror vara rädda om en dag när den blir er" fast han snarkar ljudligt med ett leende på läpparna och drömmer säkert om något helt annat än en gammal släkting av siden och spets. En gång hänger den kanske i hans sovrumsfönster, min gamla dopklänning och minner honom också om dofter och ansikten. Om hur han doftade som nyfödd, om hur silverfiskarna sprang mellan tårna och kittlade, och kanske ser han sin framtid genom spetsen precis som jag. Så långt man nu kan se en solig dag i mars med så mycket kvar att göra. Sedan kan apokalypsens svarta änglar mässa hur mycket de vill, för jag tror på människan. Jag tror på livet. På framtiden.

Av Solsken 24 mar 2017 17:39