Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Länge leve byrackan

Det är dags att sluta hylla sjuka och skadliga hundraser. Jag bryr mig inte om att mopsar och franska bulldoggar är sötast i världen och att de får alla likes på Instagram. Rasstandarden för de här raserna är så verklighetsfrånvänd att de stackars djuren varken kan andas, springa eller föda valpar utan hjälp. 2015 skrev 519 svenska veterinärer under ett upprop för just detta och ännu har ingenting hänt. Svenska Kennelklubben säger att de främjar en sund avel av rashundar, men hur sunda är våra rashundar idag egentligen?

Det här är inte en debattartikel om att förbjuda renrasiga hundar utan en artikel som argumenterar för att vi behöver en bättre standard för vad som är en frisk hund. Idag finns det ägare av mopsar och franska bulldoggar som inte kan springa 500 meter utan att flåsa men eftersom rasstandarden säger att en fransk bulldogg ”bara” behöver klara vardagens rörelser. Är det friskt?

Men det är inte bara frågan om att en renrasig mops eller bulldogg inte kan röra sig i samma utsträckning som en stövare eller annan jakthund. Många av de så kallade trubbnosiga hundarna har avlats till den grad att deras svalg och näsgångar är för trånga för att de ska kunna ta in tillräckligt med syre. De trubbnosiga hundarna har avlats fram för att få en ännu trubbigare nos och ju rakare linjen mellan pannan och underkäken är, ju vackrare är hunden enligt dagens rasstandard.

Den intryckta nosen ger inte bara andningsproblem hos mopsar, bulldoggar och pekineser. De här raserna har också stor risk att få problem med magen, ögon och sår i de hudveck som skapats i ansiktet på grund av den indragna nosen. Magproblem är vanligt hos hundar som har andningsproblem och det är vanligt att de spyr eller har problem med mage och tarmar.

Ögonsjukdomar och ögonproblem är en av de största indikationerna på att en rasstandard inte fungerar som den ska. Detta skriver veterinärerna Marie Granar och Eva Hertil i SVD i juli 2016. Ögonen hos en hund med överdrivet trubbig nos får lätt problem med hornhinnan eftersom ögonen står ut och en hund med för lång nos gör att ögat inte kan skyddas av ögonlocket och blir infekterat. För mycket lös hud i ansiktet på en hund gör att det kan bli sår i hudvecken om inte hundägaren själv rengör dem, och för mycket hud i ansiktet gör också att det är svårt för hunden att kontrollera sina ögonlock. I andra änden av skalan har vi för stram hud som gör att ögonlock och ögonfransar kanske vinklas inåt mot ögat.

Enligt en studie från 2000 av Erling Strandberg på Svenska lantbruksuniversitetet visade att av alla registrerade och försäkrade hundar i Sverige så är blandrashundar friskare än rashundar. Mediantalet för sjukligheten hos blandrashundar var runt 10% medan den var så hög som 26% hos vissa rashundar. Naturligtvis var vissa rashundar friskare än andra och det fanns de raser med bara 9% sjuklighet. De renrasiga hundarna som hade lägst sjuklighet var stövare, drever och spetsar.

Resultatet kan ha påverkats av att det finns många blandrashundar i Sverige som inte är försäkrade. Det är vanligare att en rashund är försäkrad och därför kan siffrorna kanske vara något skeva med olika stora urval. Men studien visar också att de sjukdomar som uppstår hos rashundar är på grund av inavel och avel på drag som tenderar att skapa sjukdomar.

En av anledningarna är att vi avlar våra renrasiga hundar på samma sätt som vi kanske gjorde för hundra år sedan när rasen såg annorlunda ut. Även efter att de flesta rashundar såg likadana ut i en och samma ras. Och när aveln fortsatte på samma sätt som tidigare, med inriktningen att de ville ha mer av ett drag och mindre av ett annat, så fick man helt enkelt ändra på rasstandarden istället. Så sent som på 80-talet så var rasstandarden för bulldoggar att du ska kunna balansera en hasselnöt på nosryggen. Idag är rasstandarden att det ska gå en rak, diagonal linje mellan hjässa och underbett. Men istället för att backa och börja avla med ”mindre bra drag” så fortsatte man att avla som om det var 1920 istället för 2016.

Vad ska du köpa istället?

Den osunda rasstandarden hos till exempel mopsar har startat en rörelse i Tyskland där en del hundägare har börjat avla mopsar tillbaka till hur de såg ut för hundra år sedan. Om du tittar i en bok med rasstandarder från början på 1900-talet så kommer du kunna sen mopsar med längre ben, smärtare kropp och en längre nos. Ögonen är heller inte lika utomstående. De som avlar mopsarna bakåt kallar dem ”Retromopsar” eller ”sportmopsar” och de är ett resultat av att de parat mopsar med parson jack russell. De här retromopsarna anses inte vara renrasiga mopsar och de skulle inte vinna några priser på en hundutställning eftersom dagens rasstandard förespråkar ett annat utseende. Men det kan i alla fall andas.

Naturligtvis finns det flera bra anledningar till att rasaveln existerar och borde existera. Med certifierade kennlar och ordentliga stamtavlor är det enklare att se vilka djur som är friska nog att avla friska avkommor på. Det är också lättare att kontrollera att djur inte far illa åt hos en certifierad kennel. Svenska Kennelklubben arbetar idag främst med att främja hållbar avel av rashundar men föreningen har också aktiveter för blandrashundar.

Jag tror att vi behöver en förändring i hur våra rasstandarder ser ut och vad som räknas som en frisk hund. En hund som inte kan springa och blir sjuk på grund av drag som vi människor skapat är inte en frisk hund. Svenska Kennelklubben och Svenska djursjukhusföreningen behöver sprida riktig information om hur en frisk, renrasig hund ska se ut och vi behöver höja statusen på blandrashundar.