sourze.se
Artikelbild

Vårt liv med Internet: LIKE

Denna serie artiklar kommer att handla om något som på rekordkort tid blivit normalitet, och som radikalt förändrat våra liv i grunden: Internet.

"När Internet kom till byn då var bredbandsleverantören där." (Melodi: Nils Ferlin.)
 

Jag vill inleda denna serie med att fundera över fenomenet Like. Alltså att "gilla" texter, bilder och inlägg på Nätet. 

Frågan har minst två sidor, att Gilla och att Gillas. 

Gilla är en märklig nymodighet i världen. Den är som regel ögonblicklig och sekundsnabb. Den handlar om ryggdunk som en oreflekterad reflexhandling.

Att, som skedde förr, skriva till en författare eller journalist och tacka för eller kommentera hans bok/artikel var som regel en långsam och övertänkt process. Den kunde ta timmar och dagar, och som regel läste man hela boken/artikeln innan man skrev sitt brev. 

Att Gilla är snarare en "kneejerk", knäets spark när man slår på det med liten hammare. Vi Gillar (utdelar små uppåtpekande tummar) på Youtube, Twitter, Linkedin och mest överallt på Nätet.

Facebook är förstås Gillandets Eldorado. 

 

GILLA OCH MILLA

Att detta inte bara är en ny, kul grej visas av att ett så pass seriöst forum som opinionssajten Newsmill (2008-2013) körde med det tveksamma men vid det laget redan rätt inarbetade greppet att låta läsarna betygsätta texter -- på sitt eget speciella sätt.

Ta fram ert barnasinne -- bojt me svåja knasiga ojd -- för nu ska vi "milla" (så kallade Newsmill saken).

Glöm betyg som G och VG. Även siffror känns alltför vuxet. Nej, låt oss vända ryggen åt vänsterhemisfärstänkandet och i stället använda _färger_.

Blir ni ARG på texten röstar ni Rött. Blir ni GLAD, välj Blått. Om ni blir NYFIKEN är Grön er färg. Gör tanken er UTTRÅKAD, välj Gult.

Detta var Newsmills alla nyanser. Inga miljoner färger, bara fyra. Själv hade jag velat addera ytterligare en: om ni tycker att idén med betygsättning med färger är beige, välj Beigt.

Detta att läsare betygsätter texter med färgpenna förvandlar skribenten till student i skolbänken. Och trots att de anonyma bedömarna kan vara helt inkompetenta i ämnet får de rollen som "lärare", och betygsätts förstås aldrig. Vadå kompetens? Tyckande räcker.  

För mig är detta kulturskymning, ett hopp ner i sandlådan som ytterligare befäster vår moderna ovana: att ständigt utdela oövertänkta betyg.

Från Newsmills skala med fyra nyanser hoppar vi till Facebook som har hela sex: Like, Love, Haha, Wow, Sad, Angry.

Wow! Det går framåt, snart kan vi rentav uttrycka våra känslor verbalt, med o r d.

 

THE IMPORTANCE OF NOT GIVING A DAMN

Ni kanske frågar: Jo, men är det inte bra egentligen att skribenter, fotografer eller tonsättare kan få feedback på sitt skapande ögonaböj?

Inte om ni frågar mig. Jag är säker på att Beethovens symfonier, Wagners Ringen eller Prousts romaner hade blivit mycket sämre, kanske aldrig tillkommit, om upphovsmännen ständigt funderat över om Facebookvännerna gillade den nya melodin eller kapitlet.

Mästerverk (och mästare) har en ”Det skiter jag fullständigt i”-attityd. För att kunna göra något stort, tidlöst och äkta måste man vända ryggen åt massan och statistiken. Särskilt åt oövertänkt ros och ris.

Som en skarp tänkare sa: "Art is by the lonely for the lonely."

Vindflöjeln på taket vet allt om vindriktningen men ingenting om vad som händer i det innersta rummet. Opinionsmätning betyder numera liv eller död för politiker och annonsörer, men möjligen _bara  död_ för konstnärer, filosofer och tänkare.

Och kanske också för vanliga hederliga människor som varken skriver symfonier eller romaner, men som också lockats in i popularitetstävlingen, också dresserats att hamstra Gilla på sociala medier -- precis som Pinocchio lockades till Glädjeön för att röka cigarr, dricka öl och slå sönder flyglar... innan åsneöronen växte ut på honom.

 

ENVAR SIN EGEN EXPORTPRODUKT

En märklig metamorfos tar sin början nu. Vi delar oss i två: varan och försäljaren.

Vi börjar mer eller mindre omärkligt att tala gott om oss själva, mer eller mindre indiskret framhålla våra företräden och kvalitéer. Vad är vår _passion_? Utan en _mission_ är man oseriös i dessa dagar. Vilken är vår bästa profil, höger eller vänster? Vilket vårt bästa mentala trick, satir eller mysigt bondförnuft med vitt skägg?

Ett slags köttmarknad börjar ta form (medan Linkedin-giftet verkar); alla är nu till salu.

Säg inte för mycket, det passar inte formatet. Sjung inte för originellt, det gillar inte publiken. Välj din rubrik rätt, annars får du dålig SEO-balans och hamnar långt ner bland Google-träffarna. Skriv inte för långa blogginlägg och använd inte svåra ord; ingen kommer att läsa dig.

Alltså tar vi skeden i vacker hand och ansar oss själva, inte från ogräs utan från det bästa inom oss: genuinitet.

Visst, tro på dig själv! (Men än mer på ditt varumärke.) Och var dig själv! (Men bara så länge det passar köparen.)

 

TIGGERIET VÄXER 

Sakens andra sida är inte att ge men att FÅ Gillanden.

Det är lika konstigt. Jag som författare kunde få handskrivna brev till mitt förlag förr. Någon tyckte om min bok, och hade gjort sig besväret att ta fram papper och penna, formulera sig, lägga brevet i kuvert, sätta på ett frimärke och gå till posten med det hela.

Sådant orkar vi inte längre, våra muskler är jättetrötta av all komfort de utsätts för i den digitala världen.

Brevet var kanske bara ett vykort; det tar också för mycket energi. Ibland kom det email till tidningen om mitt senaste kåseri; också för bökigt, numera. Att välja mellan sex Facebooksymboler är precis vad vi orkar med.

Håhåjaja, inte så konstigt att vi tröttingar konsumerar energidrycker som tokiga.

Konstigt och skrämmande är det däremot när konstnärer vänjer sig vid den digitala axelklappen, när skönhetstävlingen skapar en längtan och ett sug som närmar sig knarkarens. 

Självklart är det fint och värmande med respons när jag komponerat en sång eller en bok. Det är inget nytt. Men att, när jag får ur mig något lustifikt eller djupt på en nätsida omedelbart mötas av en massa tummar eller smiley-s känns mest absurt och infantilt.

Och för mig själv _infantiliserande_.

Dessa tummar vänjer mig vid att på sekunden betygsättas av Gud vet hur insatta eller oinsatta personer. Jag måste stålsätta mig, och påminna mig min namnes (Quintus Horatius Flaccus) sentens.

"Det räcker om riddarna applåderar."

Betygets vara eller ickevara har diskuterats mycket i skolan. Medan vanliga skolbetyg kunde ge oss viktig information så vänjer vårt nya digitala betygssystem LIKE oss vid att se på oss själva som osnutna skolbarn, ständigt längtande och trängtande efter beröm.

 

STRÅLANDE KONSUMENTER AV ONÖDIGHETER

Och vad säger detta om vår självkänsla? Är den frisk, krasslig, på bättringsvägen, eller rentav försämringsvägen? Folk som inte mår bra är strålande konsumenter av onödigheter. Alltså, inget ont som inte har något gott [för kommersen] med sig!

Efter att ha noterat vad som går hem, och inte, börjar vi möjligen frisera ALLA våra tankar, toner och uttalanden. Vi skriver, postar och säger bara det vi tror ger många Likes. Har vi flyt kan vår tillrättalagda tanke rentav bli "viral". Vi har ju funnit en ny modern förälskelse i virus.

Det vore illa nog om alla skrev och sa precis vad de tänkte, och fick Facebookbetyg på det. Men än värre är att inspireras att säga det vi _inte_ menar, och för det få _ännu högre betyg_.

Jag skulle inte ställa upp i en skönhetstävling, även om jag vore bildskön. Men på ett sätt GÖR jag det på Facebook, eller Twitter, när jag lägger upp en ny text.

Facebook har många ansikten, men med Like-funktionen blir den en förvirrad och smått pervers skönhetstävling. Den kunde lika gärna hetat Likebook.

 

HUR MAN BLIR DET MAN INTE ÄR

Vart leder då denna utveckling? Om ni frågar mig, till opportunism, konformism och oärlighet. Alltså precis vad vi inte behöver mera av i vår värld.

Genom Gilla-funktionen inspirerar Internet och sociala media oss att bli de vi inte är, säga saker vi inte menar, i n t e  säga det vi verkligen menar, och rent allmänt springa som galningar för att få en bra position i The Rat Race for Attention.

Detta måste jag, och kanske ni också, ogilla.

 

OCH NU, VARTHÄN? 

Som ni hör är jag inte i samklang med den digitala tidsandan. Ni kanske inte håller med om min stränga analys. Men även om ni gör det ställs vi inför en svår fråga: Vad kan man göra åt saken?

Jag är inte säker på att man kan göra så mycket åt Like-systemet. Det har bitit sig fast i tidsandan. Dessutom, vilket inte är oviktigt, är det nog ingen som VILL ändra på systemet. Vi njuter av sjukdomen.

Däremot kan jag bli vaken för vad som pågår, hur jag inspireras att A) ständigt utdela oövertänkta betyg i skojiga färger, och B) själv bli slav under främlingars digitala evaluering.

Man kan också vara frontal och inta hållningen att frestelser är till för att göra oss klokare, mer medvetna. Det som inte gör mig till en like-hora gör mig starkare.

Och "Det skiter jag fullständigt i"-attityden behöver inte vara arrogant. Den kan förhindra olyckor av typen "först när jag kom till toppen på stegen insåg jag att jag ställt den mot fel vägg...".

Vi kan slutligen ta reda på vem som är våra riddare. Det räcker om de applåderar.  

Ladislaus Horatius 


Om författaren

Författare:
Ladislaus Horatius

Om artikeln

Publicerad: 15 jan 14:40

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: