Stroke de luxe

Idag är det Söndag, det betyder att imorgon när jag vaknar vid 04.45 är det dags igen att ge sig ut i vardagslivet, ratta bilen mot jobbet, undra om jag ska svänga av mot Akut Psyk men rulla förbi avfarten som vanligt, som varje vardag, jag har tagit min medicin som vanligt som varje dag, den där medicinen som är anledningen till att jag bara har tänder i framkäkarna, och så nu när ena framtanden gett sig så synd det plötsligt att jag inte har så många tänder. Jag vet att jag är begränsad att söka jobb då man ser ut som en missbrukare i munnen, vem tusan vill ha ett tandlöst leende i receptionen. Annars har jag alltid lyckats hitta jobb, det har aldrig tagit mer än några dagar. Hankat mig fram tills något har kommit i vägen som att jag fått ett ångestanfall och så vet alla plötsligt om mitt osyliga handikapp.

En handikapp som verkligen inte syns utanpå men som följt mig i så många år, även om de senaste åren inneburit att jag kunnat slappna av i flera minuter åt gången, ibland glömma att den kan komma närhelst den behagar för att tala om att nu e de slut på det roliga.

Jag har haft hundratals jobb och fått det att gå ihop även utan A-kassa men nu undrar jag om jag inte skulle förlitat mig på samhällets skyddsnät ibland, fast att gå hemma det klarar jag inte. Vid 18 års ålder erbjöds jag sjukpension, slängde igen dörren.

Vid 30 fick jag ta emot sjukpensionen efter övertalning att ingen tackade mig för att köra mig i botten, livet är ju så mycket mer än jobb. Efter 6 månader sa jag upp den och började jaga jobb igen och har varit igång sedan dess. nu snart fyller jag 54 och är på ett nytt jobb vi får se hur länge det håller, här kan jag gå med ett sargat leebde utan att folk frågar varför jag inte går till tandläkaren. Jag hade fått svara att jag p g a min ångest inte kan sätta mig i en sådan stol, då kommer paniken igen och det var så länge sedan att jag inte vill väcka den björn som sover, så stod jag då på mitt förra jobb och blev jätteyr, vad tusan hände?

Ringde sjukrådgivningenn som sa att jag borde ringa ambulans, jäklar jag är bara inhyrd som konsult, det betyder att jag misster uppdraget och sedan ska ändå hyran in, körde själv till akuten som hittade propparna i lilla hjärnan och spår av tidigare proppar. Stroke de luxe, vad fan gör jag nu, detta är inget jag kan, blir inlagd, sjukskriven och plötsligt kommer den där sjukpenningen som man borde tillåtit sig långt tidigare.

3 månader sen kan jag nog vara igång tänker jag, för först då får jag tillbaka mitt körkort, det som jag är så låst vid då jag varken kan åka buss eller tåg för ångesten som kommer så plötsligt, så jag ringer en företagare som söker en truckförare, det kan inte finna snågra hinder med tänderna där är det ingen som ser mig utom arbetskamrater och jag kan alltid hitta på någon historia.

Provar en dag men finmotoriken är som bortblåst i vänstersidan, har svårt att manövrera trucken och kör emot 3 gånger. Chefen kommer och säger att det inte kommer att fungera, jag lämnar stället och går till läkare som förklarar att det tar längre tid att återhämta sig, du måste ta det lugnt vem som helst kan se på din breda gång att något hänt så ta det nu lugnt och så skickar jag in en förlängning av sjukintyget.

Jag går hem med känslan av att jag faktiskt denna gång måste få förlita mig på skyddsnätet i vårt fina samhälle, då ringer försäkringskassan och säger att det finns en massa jobb jag kan söka så någon förlängning blir det inte tal om. Jag frågar om de överhuvudtaget läser någon historik, vet ni något all om mig, ser ni inte i era papper att jag kämpat med näbbar och klor i alla år trots panikångesten och att jag verkligen avsagt mig sjukpension för att kunna jobba, att jag inte överhuvudtaget haft kontakt med försäkringskassan på många år?

Då får man överklaga, så jag fixar mig ett nytt jobb, hittar på en historia om en olycka med tänderna och kör till jobbet varje dag med ovetskapen om jag ska svänga av mot Akut Psyk när jag närmar mig korset som leder dit. 

Så ser min vardag ut och det ensda jag vet med säkerhet är att hyran ska in varje månad punkt slut.

Anna Franil

Av Angus Liddell 15 jan 2017 14:38