Okey att ge bort något man inte har sett?

I slutet av september insåg jag att jag led av total idétorka kring vad jag skulle ge en barndomskompis i födelsedagspresent, så utan att veta vad jag egentligen letade efter, började jag kolla runt lite på internet för att förhoppningsvis få några idéer – vilket jag fick, för när jag såg det som jag senare kom att beställa, tänkte jag att  ”Ja, men självklart..!”. Dessutom hittade jag sakerna på en sida som jag kände till sedan tidigare, så det var inte några problem, och kanske en vecka senare kunde jag hämta ut paketet hos ett av Postens ombud. Nu visste jag ju redan vad paketet innehöll, men jag ville ju ändå se att det faktiskt var det som jag beställt; rätt färg och så. Jag menar: Det KAN ju bli fel..! Och när man ska ge det till någon annan, så känns det som det spelar lite större roll att allt stämmer på något sätt… Hade det varit till mig personligen, hade jag kanske – det beror naturligtvis på vad det gäller (!), men just den här gången – inte brytt mig om att byta om de råkat skicka en vit istället för den svarta som jag faktiskt hade beställt, men nu var det ju inte jag som skulle ha det, så… Precis som i en fysisk affär, vill jag ju se vad jag köper innan jag får det; oavsett om det är till mig själv, eller någon annan.

En av de sista dagarna i november, ringer brevbäraren på dörren, och det i sig var ju inte något underligt: Han (det är oftast – för att inte säga ”alltid” – en han som delar ut posten området där jag bor) brukar göra det när / om det är något större som inte går ner i brevinkastet, men tydligen räknas som ”för litet” för att det ska gå till något postombud först, där man sedan får hämta ut det. Och mycket riktigt får jag ett paket som verkligen var på tok för stort för brevinkastet. Jag tackar och tar emot, men undrar samtidigt ”Vad har jag beställt nu!?” för det var inte något jag väntade på. Men, likväl kände jag igen kartongen eftersom den var likadan som kartongen jag fick min beställning i (som jag fick hämta hos ett postombud) någon vecka tidigare; det var alltså från samma företag (de har ”sina” kartonger, så det var inte någon vanlig brun eller vit som kunde komma lite från vem som helst), men… Jag hade ju fått allt jag beställde den gången, så det var inte något som levererades senare på grund av att det var slut just då eller något sådant, så de delade upp beställningen på fler leveranser. Ja, det tog en stund innan jag fick ihop det där, men efter att ha läst lite noggrannare såg jag min barndomskompis’ namn på etiketten, och även etiketten ”Öppnas på julafton”, så då började jag lägga ihop ett och ett. Inte för att låta FÖR självsäker, men – jag visste ju att jag skulle få julklapp från henne, så, det i sig var nog inte någon överraskning, utan mer att den kom redan innan november var slut..! Nåväl, så misstänkte jag ju att det som fanns i kartongen var inslaget, så, ja, jag erkänner: Jag bröt faktiskt mot ”Öppnas på julafton”-uppmaningen, och, mycket riktigt; det i kartongen var inslaget (och skall öppnas på julafton!). Det fanns även ett medföljande julkort; ett HELT dataskrivet sådant (sådant som jag antar att man fyller i vid beställningen vad det ska stå).

Missförstå mig rätt: Jag ÄR tacksam när jag får julklappar och presenter (! även när det är från sådana man mer eller mindre ”förväntar sig” att få från), det är inte det… Jag kan till och med erkänna att, ja, trots att jag är vuxen, skulle jag bli ledsen om jag inte fick något alls; oavsett om det är till jul eller födelsedag… Men…  Jag började fundera… Hur opersonlig kan / får (till exempel) julen och julklapparna bli..? Åter igen: Jag ÄR tacksam för julklappen (även om jag, i skrivande stund fortfarande inte vet vad den innehåller då. Den har jag ju inte öppnat än!), men… Nu har, till exempel – hon är nog långt ifrån ensam! –, min barndomskompis suttit framför datorn eller med mobilen; varit in på den här hemsidan, letat (om hon nu behövde leta. Hennes idétorka var kanske icke-existerande, så hon visste direkt vad hon var ute efter?) efter en julklapp till mig; hon hittar något / det hon letar efter och beställer det – men ordnar / ”beställer” samtidigt så företaget i sin tur både slår in julklappen åt henne, skriver hennes julkort, skickar julklappen och julkortet till mig. Och hon i sin tur har inte ens – fysiskt – sett vad hon egentligen har beställt, eftersom det då gick direkt till mig. Hur kan hon veta att det blev rätt färg, rätt storlek eller vad det nu må vara? Det KAN ju bli fel när man beställer...! Som jag skrev tidigare: För egen del kanske man inte börjar ”bråka” om något man trodde skulle vara svart istället visar sig vara vitt på grund av felleverans, men – till någon annan…? Inte ens julkortet har man ”ansvar” för, för det har man inte eller sett, utan lät en dator skriva och trycka. Och skicka iväg.

Trots julkortet som kom tillsammans med julklappen, fick jag faktiskt ytterligare ett julkort från barndomskompisen, i torsdags. Ett handskrivet. I ett kuvert som hade ett frimärke på sig. Jag vet inte om det beror på att barndomskompisen glömt / missat att hon redan skickat ett (det dataskrivna), eller om hon… Tja… Hon kanske helt enkelt insåg hur ”fel” det kändes att inte skicka något mer personligt – hur stor del av julen, julkortsskrivandet är, och att något saknas om man inte gör det – men – jag vet vilket jag kommer att spara när julen är över, och, det är inte det dataskrivna..!  Jag blev glad, men det värmde ännu mer att hon ägnat några minuter av sitt liv till att faktiskt sätta sig ner och skriva ett kort för hand. Ett som hon sedan varit och postat i en vanlig postlåda.






 

Av Maria Sågå 12 dec 2016 19:10