After Dark gör bokslut efter 40 år i show business

After Dark. This is it. Scenshow. Rondo. Göteborg
Medverkande: Christer Lindarw med dansare.
Regissör/manus: Lindarw, Kent Olsson
Spelas: Hela hösten på Rondo i Göteborg.

Jag har följt After Dark genom flera jubileumsshower, från 20 års jubileet och framåt, och det känns och upplevs som om denna show ”This is it”, verkligen är sista sucken för Lindarw, iallafall i detta större format. Fast, Stockholm, finns i periferin och showen sätts troligen upp även där vad det lider. Redan nu är vissa datum klara för mindre svenska städer. Det är svårt för Lindarw som, otroligt nog, närmar sig folkpensionen att helt dra sig tillbaka. Han är även aktuell med sin memoarbok som han skrivit tillsammans med Christina Kellberg och som sammanfattar hans fascinerande liv från uppväxten i ettan med modern i Eskilstuna fram till positionen som glamourdrottning idag.

Förväntningarna på showen är höga och det gäller för La Lindarw att leverera, vilket han också gör med den äran. Det som jag framförallt upplever är en stor skillnad jämfört med tidigare shower är Christers fina mellansnack med publiken, inga nerver här inte. Han delar öppenhjärtigt, ofta humoristiskt men ibland även med en allvarlig underton, med sig av sin vänskap med nyligen bortgångna parhästen Lasse Flinckman, som också showen är dedikerad till med ett snyggt potpurri av rörliga och levande bilder som Christer sjunger till. Men i tillbakablickarna får även tidigare showdansare, perukmakare och andra personer i ett bildspel komma fram, personer som framförallt aidsvågen på 1980-talet tog bort allt för tidigt. After Dark är också unika såtillvida att SVT redan på sent 1970-tal visade deras shower på bästa sändningstid, vilket var hedrande för genren. Lindarw har tidigare i intervjuer sagt att anledningen till varför han dröjde med att komma ut som gay till 1996 berodde på att han inte ville att folks fördomar om gaykillar som fjolliga och feminina skulle bli bekräftade.

Showen inleds starkt med Lindarws mellolåt “Kom ut som en stjärna”, som inte gick till finalen i årets mellofestival men som i denna scengestaltning passar klockrent. Sedan följer gamla örhängen som Supremes-nummer och återblickar till genombrotten med nummer som Drottning Silvia, Eartha Kitt och Zarah Leander. Andra nummer som verkligen sticker ut och som fångar den entusiastiska publiken är Lindarws idé om att få kända artister som de tidigare parodierat att sjunga in nya texter. Nej, det blev ingen Anna Book, kanske för att den är för intimt förknippad med just Flinckman, men däremot Lill Lindfors, Eva Dahlgren, Nanne Grönvall, Shirley Clamp och inte minst Malena Ernman och Caroline Af Ugglas som tillhör ett av showens allra roligaste nummer. Pop Icons numret med Madonna, Lady Gaga, Britney, Katy Perry och Beyoncé är ett snärtigt och fartfyllt nummer. Då showen är en ”Best of” med rätt så tvära kast så gör det också att den röda tråden stundtals saknas. Karin Falck-parodin var exempelvis för utdragen och hade vunnit på att stannat kvar på planeringsstadiet. Det finns något som heter ”kill your darlings” och det verkar som om Lindarw, som denna gång regisserar själv, kanske borde ha haft en utomstående regissör för att strama åt showen. Om det är något som jag saknar jämfört med tidigare shower så är det två saker, att Christer skulle ha sjungit fler av sina egna låtar. Jag måste även säga att jag saknar en parhäst till Christer. Han är visserligen mästerlig i sig själv, men med Lasse Flinckman fortfarande färsk i minnet är det ändå något saknas. Babsan har i tidigare shower gjort gästspel som jag personligen har tyckt varit lyckat men som inte riktigt passat in i mallen inför just denna show. Showen har idel nya dansare och det tycker jag är lite synd då jag faktiskt saknar flera av de tidigare manliga dansarna som hade stor karisma och framförallt sexig utstrålning. De nya dansarna saknar till viss del dessa huvudingredienser samt rutin och det är kanske också det som jag saknar med showen, fler sexiga inslag med nakna manskroppar. Showen känns i sin nuvarande form rätt tillrättalagd och ”barnvänlig”, vilket i och för sig inte är dåligt, men för den som följt AD genom åren saknas kanske litet av ”kryddan”.

Showen avslutas självklart med La Dolce Vita och Lindarw får med sig publiken i allsång och all text sitter som en smäck. Publiken bjuds också på en naken ”This is my life”, som sedan övergår i den svenska översättningen ”Det här är mitt liv”. Allra sist med medlemmarna på scen utan scenkläder, sjungs ”This is it” a cappella. En bra avslutning och ett värdigt bokslut. Christer Lindarw och AD kommer i framtiden att vara en stor inspirationskälla för kommande dragartister, men det kommer bara att finnas ett original – Christer Lindarw.
 

Av Mikael Björnfot 17 sep 2016 09:52