sourze.se

Den sedvanliga genvägen

Världens ofta förestående undergång är åter avvärjd och alla tickande nedräknande klockor och lättutlösta alarmsystem har stannat upp, där i mötet med den sanna kärlekens tideräkning.

Det är givetvis den där sedvanliga genvägen som lockar med bedrägliga löften om stora lättnadens ögonöppnande behag, en skäligen misstänkt viss hemfallenhet åt selektivt ljuva minnens utfyllande bakgrundsskildring, en plötslig blåskärms kromnyckel som smort öppnar porten mot en alternativ och alltid välkommen dimension att animera med alla digitalt artificiella möjligheters fullständiga vaduville.

Lättsinnigt bortglömt i kölvattnet av nycken och infallets lättbejakade medgivande är åter uppvaknandet till det blanka minnets tomrum, som så frapperande utmärkas av den totala avsaknaden av de skratt, och skämt, som klingade och sjöng så glatt i alla glas igår, en inramnings av spelande ansiktsdrag upplysta av sprakande fyrverkerier och nervkittlande smatterband, briserande bomber av världsomdanade perspektiv som grundpuls, ackompanjerat av eggande mässingsorkestrars outsinligt pumpande energi, och med kompassnålens riktning där snart i en yster epilepsi förlorad i skrattlystnadens smittande magnetism i uppskruvande fnitterljuva spinn i vida cirklar längs spiralen som klättrar mot den eviga fridens euforiska topp, en hänförande karusell som aldrig kan få bromsas in, stanna upp, när den livslusten runnit till med dess följeslagare i utbristen förpliktigande kärleksförklaring till den förhöjda allempatins omhuldande fernissa som täcker just precis allt...

Väldigt strukna passager, ganska urslitna, utslitna ångestkapitel, i den där välredigerade volymen som nu plötsligt tas fram och dammas av, vars bortglömda, nu omedelbart förestående nödvändiga utgivning, också bör firas med yra och brus, gärna beledsagat av betryggande berättarröst från Propagandaministeriet för den vidare vackliga vandelns förträffligt möjliga samlevnad med vad nu må vara för föreliggande bakgrund av rådande omständigheter, framtida självförverkligande och personlig utveckling, och annat strunt som finnas uppförda där på dagordningen för det utsatta mötet med den inhoppade ställföreträdaren för ens mer alternativa beskickning.

En punktlista i strålkastarljuset, silat kanske genom ett bärnstensgult skimmer, med brännpunkten vilande i förklaringen som entydigt och högstämt deklarerar att just precis allt är möjligt ur detta perspektiv, med ordförande bekvämt tillrättalagd på detta lagom rosa moln intill ett vykortskönt alptoppslandskap som renar och syresätter varje cell med kraft och energi att ta sig an all världen problem, utöver endast de dina, och med ditt expanderade sinnes klarsyn i snar, bråd färd med att fortlöpande leverera färdiga, skräddarsydda lösningar åt allt, alla och envar.

Vi kan därmed också andas ut…

Världens ofta förestående undergång är åter avvärjd och alla tickande nedräknande klockor och lättutlösta alarmsystem har stannat upp, där i mötet med den sanna kärlekens tideräkning. Ett slutet kretslopps tidskontinuum, liksom ändlöst utsträckta årsringar i tvärsnittet av ett evigt Yggdrasil tidevarv, föder vårt nervsystem med ett drygt outjänligt lugn, liksom flytande i en blå lagun där bara lättklädda, förverklingsbara haremsdrömmar äga tillträde att betjäna de inbjudna excellenserna från vardagsrumshärskares och barkungars hov.

Vi somnar så småningom sålunda in i trygga förvissningen om alltings ordnande till slut, och att ohyran så genom ett trollspös välkomna viftande varde putsväck …eller åtminstone ända fram till morgonen, på den nya världsordningens första ivrigt gryende dag.

De förlorade årens alla skärvor, spillror och knappt påbörjade fragment är den brits du vaknar på, ganska långt ifrån de dämpande bolster, på vilka, bara igår, allt fann sin frid, framställt så fördelaktigt med guldmedalj på sidenkudde, framsträckt att ditt eget nu underdåniga överjag, så plågat av självförebråelser och samvetskval för all den oförtjänta pina det lidelsefullt utsatt sin hackkyckling och svarta får för under alla dessa år av insmickrande offerritual för att vinna rena avgudars gunst. En olidlig befälhavare som oupphörligen beordra stel morgonuppställning i gängseplutonens led, med tillhörande exerciser känntecknade av fyrkantigt konventionellt beteende som passar den allmänna mallen.

Något ohyggligt naket vilar över den brutala best som här bryskt vältrat dig ur din vaggas vyssjande stilla domän.
Någon omänsklig surrealism, berövad all igenkännlighet med dina höga drömmars tinnar och torn prydda av vimplar i disneykulör, vilar över utsikten mot de vulgära, rykande ruinerna av en avklädd fantasi, avväpnad sin djärvt skinande rustning, handlöst fallen till föga för en ogin skildring av hur det nu var, självdöd på eget grepp genom omilt handlag i rådbråkandet av verklighetens väsen.

Blotta tanken avvärjande ryggar inför att nå krönet av de insikter som pockande på uppmärksamhet vill gå upp, liksom trippande uppför små trappsteg som spårbundet och ödesdigert obönhörligen leda till en skarprättares schavott, och där strax innan bilan faller i en storslagen final presentera dig för skådeplatsen för gårdagens slagfält.

Den massaker till sagoskildring som faktiskt utspelade sig mellan dig och alla dina demoner, blott utstyrda till sällskapsdamer för att skönmåla kvällens blidkande föreställning för din uppmärksamhets fulla hus, den där alltjämt pågående succén som aldrig tycks vilja ta slut på grund av en stulen ridån som inte kan falla för din eviga cirkus tröttkörda spektakel.
Den väldigt indiskreta diskrepansen mellan det välvilliga, och det mindre smickrande, perspektivets bortklippta scener, tillika ljusskygga förhållanden, med mera,

redigerat till ren oigenkännlighet i denna osminkat råa version, helt utan självcensur och godkännande från den egna myndigheten, tyckas som en smutskastning, förtal och förföljelse från ett korrumperat rättsystems ytterst partiska sida gentemot din oliktänkande person såsom en nästan sista kvarvarande individ tillhörande en redan utsatt folkgrupp, en kränkning av dina bohemiska rättigheter att efterleva hedonistiska ideal om det obefläckade urtillståndets nyckelroll i den obestridda och obestridliga monologen i ensampjäsen om den enda möjliga vägen till det sanna lyckotillståndet.

Själva försvarsadvokaten uppbragt spottar och fräser i lättretat raseri över denna rena våldtäkt till förnedring, som liksom i blottläggandet av en mycket avslöjande öm punkt där en sinnesförgiftande pil oväntat borrat sig in i en till synes väl förtäckt och hemlighetshållen häl, och ett helt system nu i uppror resa sig och ta till vapen för att värna sin rätt till livsstil, trosåskådning, övertygelse och existens.

Smärtkroppens överstekucku till påve i denna din osaliga religion, vars bibeltexter tala om självömkans och skuldbeläggandets ofelbara natur, utpeka allt signifikant annat, liksom alla signifikanta andra, till syndabock att avlasta egensinnighetens möjliga skuldbörda…

… och just precis ungefär där förloras nog lätt orättvisans och orättfärdighetens vidsträckta horisont ur sikte, där i fjärran långt bortom all slags logisk följdriktighet och konsekvens krav på källkritik och stringens.

Ty den skärpa finns inte ännu som kan sätta fokus på den luddiga oskönjbara förmenta ändamålsenligheten med budord som föranstalta om nödvändigheten med det fortskridande förfallet och det progressiva utplånandet av minsta kännetecken på värdighet och självaktning under en människas så envetna strävan efter rätten till att gå under i självvalt slaveri utifrån en til syvende og sidst självpåtagen offerroll, obeaktat all väl grundad menings ursprungliga bakgrund sedermera övergång i lättgenomskådade svepsjäl och uttunnade dimridåers momentum i berättelsen om dig själv.

Allt under intagandet av ett otjänligt sakrament till att tjäna i dyrkandet av en falsk gud, i utbyte mot en exponentiellt allt fattigare tilltagen dos andlig upplevelse som från en given peak i karriären uppföljs av likaså exponentiellt smärtande snärtar av självgisslans blodtörstiga piska, under de allt krympande ögonsblicksstunder av olyckligt förskingrad töckenslöja då du råkar möta din egen blick såsom återgiven i en nuförtiden tämligen förvrängt återspeglad självbild.
 


Om författaren

Författare:
Ambjörn Madegård

Om artikeln

Publicerad: 23 apr 2016 14:49

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: