Stockholm Tensta Hyppingeplan 

Hyreskampen i Stockholmsförorten Tensta 1972

År 1970 hade 230 lägenhetsinnehavare betalat mellan 7 000 och 12 000 kronor, omräknat till dagens penningvärde ca 55 000 resp. 95 000 :-, för en blivande bostadsrättslägenhet. Efter många år i Stockholms långa bostadskö var vi fyllda av förväntan när meddelandet kom att få flytta till moderna lägenheter i Tensta. Med Riksbyggen skrevs ett förhandsteckningsavtal om att bilda bostadsrätt. Vi förlitade oss på Riksbyggen, allt lät mycket bra och förtroendegivande. Inte skulle vi behöva oroa oss för några framtida avgiftshöjningar, lita på stora trygga Riksbyggen och det fanns en godkänd ekonomisk plan. - Men oj, vad lurade vi blev.

Redan ett halvår efter inflyttning kom första kravet, en avgiftshöjning på 4 % fr.o.m. januari 1971. Den höjningen svalde vi dock, men när Riksbyggen (eller Riskbyggen som vi nu började kalla dem) i april 1972 åter ville höja våra månadsavgifter med ca 15%, slog vi bakut och accepterade ingen mer höjning. Under åren efter inflyttningen hade bostadsrätterna dalat i värde och en bostadsrätt i Tensta var år 1972 inte värda ett ruttet lingon. Bostadsrätterna fick skänkas bort, samtidigt hade hyresgästerna tvärs över gatan på Risingeplan, i identiskt lika hus en lägre månadskostnad, och detta utan ett öre i insats. Riksbyggen hade verkligen retat upp oss boende med sitt arroganta pampvälde. Till råga på allt hade vi nu även börjat se bristerna i fastighetens kvalité. Något som dagens hyresgäster tyvärr dyrt får betala via hyrorna.

Våren 1972 kallade Riksbyggen alla förhandstecknare till ett informationsmöte i Kämpingeskolan. Alla Hyppingebor gick man ur huse och efter att först ha lyssnat till Riksbyggen alla argument för kostnadshöjningen, hände något. En granne reste sig upp, tog till orda och genom ett antal teser slog han snitsigt hål på Riksbyggens framförda argument för en avgiftshöjning. Han tog bl.a. upp entreprenörens (BPA) framförda kostnader på ökad åtgång av armeringsjärn. Om mängden förbrukat armeringsjärn hade använts, detta inneburit att någon betong inte fått plats i gjutformarna! En annan punkt var höga vinterkostnader, men vintrarna hade tvärtemot varit mildare än normalt, även mycket svinn skulle belasta bostadsrättsföreningen, och mycket, mycket mera. Riksbyggen fick lämna Kämpingeskolan med svansen mellan benen.

Uppretade Hyppingebor stannade däremot kvar och bildade Hyppingeplans Hyreskampförening, här skulle minsann kämpas, skolans namn tycktes förplikta. Efter mötet gick grannar småpratande hem i sena natten. Mötet förenade och engagerade alla boende, anonymiteten mellan grannar började försvinna. Här skulle vi kämpa för att bli fri från falska avtalslöften, få insatta pengar tillbaka och fritt kunna flytta från Tensta utan ekonomisk förlust förlust. När jag somnade den här minnesvärda kvällen erfor jag att vi boende skulle vinna den kommande hyreskampen. Dagen efter mötet bildades en styrande arbetsgrupp och vi satte snabbt igång att organisera vår förening.

Information till alla boende ansåg arbetsgruppen som mycket viktigt och informationsskriften “Arbetsgruppen informerar” delades ut till alla boende, totalt ett tjugotal gånger. I varje trappuppgång (28 st. ) utsågs en boende som ansvarig. Första beslutet var att inte betala Riksbyggens avgiftshöjning. Utan istället varje månad deponera höjningen hos Länsstyrelsen. För att få rätt juridisk formulering på vår ansökan om deponering anlitade vi en känd advokat med lång erfarenhet från fajter med pampar inom byggsektorn. Varje lägenhet bidrog även med 50 kronor till en gemensam kampfond.

Kampviljan var 100 % , alla boende var med i hyreskampen, var och en drog sitt strå till stacken. Någon arbetade inom postens tryckeri och anskaffade bl.a. fram förtryckta inbetalningskort. Boende fick varje månad två nya inbetalningskort att använda. Första kortet användes för inbetalning (deponering) av avgiftshöjningen till Länsstyrelsen och det andra kortet upptog den gamla månadsavgiften som vi snällt betalade till Riksbyggen. Varje trappansvarig fick komplettera inbetalningskorten med bostadsinnehavarens namn, trappnummer, lägenhetsnummer och belopp, allt enligt uppgjord lista. Mycket pappersjobb, men alla var positiva och hjälptes åt. Innan deponeringen började hade även samtliga bostadsinnehavare skriftligt fått bestrida hyreshöjningen. Till varje månads deponering måste även en separat ansökan lämnas in till Länsstyrelsen. Det var med andra ord inte helt lätt, att fullt lagligt kunna få deponera Riksbyggens avgiftshöjning. Vi höll på med deponeringen i över ett år, tack vare alla duktiga trappansvariga och andras mödosamma arbete. Men Riksbyggen verkade helt förhandlingsförlamade, prestigefyllda åt alla håll o kanter, kom inte med några förslag till lösning.

Arbetsgruppen valde att ligga lågt gentemot massmedia, insåg att om vi kom ut i media skulle våra positioner lätt låsas. Istället jobbade vi med olika vägar för att säkra vår hyreskamp. Vi drev en polisanmälan om att Riksbyggen handlat bedrägligt vid försäljningen av lägenheterna. Vi ansåg att den ekonomiska planen icke uppfyllde bostadsrättslagens krav på tillförlitlighet. Den frågan drev vi ända upp till Regeringsrätten. Som minne finns ett fint brev med sigill. Vi genomförde med hjälp av sakkunnig person som ingick i arbetsgruppen en fackmässig besiktning av alla lägenheter och mycket, mycket mera. Ja, vi var nästan på väg att organisera ihjäl oss.

Ett år gick och inget hände, vi insåg att något mera drastiskt måste till för att få Riksbyggen att vakna. Vi beslöt därför, efter samråd med vår advokat, att från och med, den 1 april 1973 hos Länsstyrelsen deponera hela månadsavgiften. Samtidigt skrev alla boende under kravet, att vilja ersätta bostadsrätten med en hyresrätt. Och se… äntligen började något hända. Sommaren 1973 hade vi nått vårt mål med hyreskampen. Vi återfick inbetalda insatser, samt deponerade pengar och som grädde på moset, en liten retroaktiv hyresnedsättning. Stockholmshem blev vår nya hyresvärd och vi fick samma månadshyra som boende på Risingeplan. 


I sista informationsbladet tackade arbetsgruppen alla Hyppingebor för en god kamp mot pampväldet. Trappansvariga och andra, som arbetat hårt fick två vinglas från Orrefors och en flaska vin. Kampfondens överblivna pengar räckte även till en mysig Helsingforskryssnig för hela arbetsgruppen. Hösten 1973 kunde de som ville flytta från Tensta utan större ekonomisk förlust.

Efterord
Ibland går tanken att vi Hyppingebor kanske hade bildat en bra bostadsrättsförening, genom hyreskampen lärde vi känna varandra, samarbetade bra och tog ansvar och hade dessutom trevligt tillsammans. Men vi kände oss alla så besvikna och lurade av både Riksbyggen och Stockholms stad. Boendemiljön och kostnaderna hade inte blivit som utlovats i marknadsföringen. Livegenskap var inget för oss, så vi tog “fighten” och jag tror ingen har ångrat det beslut vi fattade i Kämpingeskolan våren 1972.
Till dagens hyresgäster på Hyppinge och Risingeplan skulle jag vilja säga: “Förena eder i kamp mot dåligt byggda och underhållna hus, kräv rimliga hyror”. Olika fastighetsägare har under 40 år gjort stora vinster på fastigheternas stigande marknadsvärde, men inte avsatt några kronor till reparationer och underhåll.

Av Lars-Erik Larsson 22 jan 2016 15:26