En kopp kaffe i Berlin

Tänk vad folk alltid har något att bråka om. Klockan sex på morgonen. Jag tror inte de hade bråkat med varandra alls om inte TV hade bjudit in dem och givit dem något att bråka om. Då hade de nog suttit hemma med sina familjer och druckit kaffe, eller legat i soffan som jag och tittat på någon annan....som inte bråkar med varandra. Det vore väldigt trevligt.

Jag har skruvat ner TV:n och tittar på dem istället. Det är mycket roligare. Ibland ger jag mig ner till Göteborg och sätter mig på stationen, dricker en balja kaffe och betraktar människorna. Ofta tar jag bilder på händelser och ansikten. Det är oerhört spännande och det är väldigt sällan människor bråkar med varandra. Men många är vilse, stressade, lyckliga eller ledsna för att man ofta tar farväl på en station.

Jag satt en gång på en cafeteria och drack en kopp kaffe med någon jag kände väldigt väl. Det var i ett främmande land för längesedan. I en annan tid då loken drevs av ånga och vagnarna glänste i guld, rubinrött och mahogny. Ljusen var varmt gröna men människorna var desamma. Det har de alltid varit och kommer alltid att vara. De resande stannar aldrig kvar. De kommer säkert tillbaka en dag. Kanske inte just till den här stationen, men alltid tillbaka hem.

Vi satt där i Berlin och såg ut över människorna som skiljdes åt. Vi höll varandra i handen och grät tyst. Vi hade lovat varandra att inte skijjas som dem. Där nere på perrongen. De som höll så hårt och skrek ut sin sorg när tågen försvann i ett rökmoln i fjärran. De som visste. De som lämnades kvar. De som aldrig kom hem igen. Barnen och kvinnorna, de sammanbitna männen, de älskande.

Vi lovade varandra där över varsin kopp kaffe, men vi grät tyst för våra blickar sneglade hela tiden mot dem. Människorna på perrongen nedanför. Två dagar senare reste jag hem tillsammans med dem. Varför vet jag inte men jag kysste hennes panna och la en vit ros på kudden bredvid hennes, och allt mitt guld för jag behövde det inte längre. Sedan gick jag den långa vägen i hösten och det så tunga regnet. Ett annat regn än vårat.

Då kunde det lika gärna varit Sarajevo eller Budapest. Men Berlin var en fri stad. Fast hon dog inte där för hon ville vara fri en enda gång efter så lång tid. Frihet är ett svårtolkat begrepp i en svårtolkad tid och det handlade inte om oss. Eller kanske gjorde det det. Jag reste i alla fall ensam hem och skrev en dikt till henne fast jag skickade den aldrig. Jag reste hem tror jag. Istället för att dö i regnet med henne som de två på bron i Sarajevo. Hon sade alltid att vår kärlek var som deras. Vi borde resa dit. In i döden och hon hade rätt. Vi reste dit tillsammans fast åt varsitt håll och hon dog i Bosnien med mig och min oskuld. Jag har dött många gånger sedan dess men aldrig som då och aldrig vågat flyga fritt sedan dess. Inte förrän nu.

Jag har slutat bråka för att Jag måste. Jag älskar för att jag kan. Jag reser bort med kärlek i mitt hjärta och tårarna har bytts i tillit. Jag tycker om att resa speciellt med tåg för där finns så mycket att se. Så många möten att glädjas åt.
Jag skrev en dikt om henne och mig, om oss alla, om människorna på perrongen nedanför...

" Vi tyckte så synd om dem
människorna på perrongen
nedanför
med sina tomma väskor
och blicken borta
för de reste ensamma
och stannade kvar
på samma vis

Vi satt med vårt kaffe
hett som drömmen vi delade
ovanför
och skulle aldrig resa
Vi förstod inte
varför de stod där
med sina knutna händer
och sina tysta skrik

Vi tyckte så synd om dem
som släppte allt de velat ge
nedanför
med hjärtat som en klippt biljett
Vi förstod bara
den kärlek som
stannade kvar och aldrig
nånsin reste bort

Vi satt kvar där länge
fast vi borde gått tillsammans
därifrån
medan perrongen tömdes
som för att lämna plats
åt nya farväl
väntade vi tills allt var glömt
varför och varifrån

Medan kaffet blev kallt
släppte jag så din hand
plötsligt
vet inte varför men den föll
när ditt hjärta stannade
Och du sa jag älskar dig
men där nere står
du och jag

Vi tyckte så synd om dem
människorna på perrongen
nedanför........

Av Solsken 21 jan 2016 09:11