Hundra dagar av tacksamhet

Det är hundra dagar sedan idag. Hundra dagar av tacksamhet. Hundra dagar av frihet. Hundra dagar utan tabletter.

Det är måndag och solen gick upp idag med. Det är man glad över. Ja, rent av lycklig, för idag är en väldigt speciell dag. En ovanligt bra dag. För Poeten har något att berätta för er. Något man inte anförtror vem som helst förrän man är riktigt säker på sin sak. Något som vissa kanske rynkar på näsan åt. Något som kraxkorparna och belackarna blir förbannade för. "Det var ju själve fan. Det tänkte ju jag berätta..." Men tji fick ni alla höns, för här kommer Poetens lilla solskensberättelse. Alldeles ur egen mun. Detta berättar han i största förtroende, så säg inget till någon :D :D

En dag för runt ett år sedan drabbades Er egen Poet av ett antal svåra motgångar i livet. Allt på en gång. Detaljer finns ingen anledning att gå in på, men ett läkarbesök var av nöden ifall han inte skulle falla genom jorden fullständigt för då skulle båda läsare och familj blivit ledsna och det ville inte Poeten. Väl hos farbror doktorn redogör en uppskakad och uppriven skribent, pappa, människa och man om sin situation och ber om kanske ett uppmuntrande samtal eller två med någon inkännande och sympatisk hjärnskrynklare. Något poeten aldrig någonsin gjort förut. Jo, en gång förresten......

Då tänkte han börja i någon slags samtalsterapi på eget bevåg för att reda ut varför hans äktenskap och relationer aldrig varade för evigt. Dessa funderingar har ju reviderats med åren sedan han insett att en relation inte alls måste vara livslång. Tvärtom. Det kan vara befriande och lärorikt att ha många lite kortare istället. Numera är Poeten glad för detta för nu är han så gammal att han tycker det skulle vara skönt att få åldras tillsammans med någon och då kommer all den här erfarenheten väl till pass. Han ångrar ingenting alls. Han tror han älskar igen.

Jo. Den gången slutade terapisessionerna med att den stackars psykologen gråtande fick uppsöka sin gamla mor för att söka SITT förflutna. Poeten har ofta den effekten. Folk vill berätta saker och känner att han är en axel att luta sitt huvud emot. Vilket säkert kan vara fallet. När han är i form och står på jorden själv. Men dessförinnan hade hon efter första halvtimman försökt förföra den stackars Poeten på divanen varvid tumult uppstod och damen, innan hon lämnade mottagningen i bara nätstrumporna, högljutt deklamerade att hon minsann förstod varför Poetens relationer inte blev så varaktiga. Hon bytte sen jobb och blev nunna utanför Uppsala. Så kan det gå.

Alltså, väl på läkarmottagningen, efter tre timmars panikångest i väntrummet, svarar den gode doktorn att det finns medicin mot sånt där och skriver i rödaste rappet ut ett antal recept på sin dator. "Det är bara att hämta på apoteket här bredvid" säger han så, kaffesugen och på benen, fattar Poetens hand, säger tjenixen, och far iväg som en iller mot lunchrummet lämnande en ynklig och gråtfärdig figur på en trästol i mottagningsrummet. Likt en herrelös hund vacklar så denne mot apoteket och hämtar ut fyra eller fem förpackningar medicin. Mot panikångest, sömnproblem, mot ännu mera ångest och inte minst mot nedstämdhet och oro. Otålig som poeten är, trycker han bums, tacksamt men lite övergivet och ensamt, i sig dubbelt av allt. Och jävlar vad lugn han blev..........

Han blir lugn som en ko. Med ögon som en torsk flinar han sig fram genom människorna,in på bolaget, in på Coop, in på Cubus och på Kapp Ahl, in överallt där något går att köpa. Det gör inget. det fixar sig i morgon...
Det är inte lätt att prioritera rätt när hjärnan funkar som en hel fotbollsmatch i slow motion. eller som i en dröm när man ska springa och det inte går för att fötterna trasslat in sig i täcket. Eller som att springa i lös sand om sommaren. Där borta står hon ju. Jag ser henne vid horisonten. Inte fan når man fram och det känns för jävligt så småningom. Att aldrig nå fram. men det skiter han i. För han är lugn som en jävla sömngångare, och liknar en också. Fast det ser han inte själv. Inte än. Det skulle ta några sömniga månader innan dess......

Först efter nio månader inser så Poeten detta, efter en närmare titt på en gammal grå farbror i spegeln och eftersom medicinen inte gjorde nån jävla nytta alls. Ångesten fanns kvar, oron likaså, men pengarna började ta slut, orken och lusten, livsglädjen likaså. Och det är inte bra. När lusten sinar hos Poeten är åt fel. Jävligt fel. Så han vände sig till doktorn igen och bad om hjälp med att sluta med sina mediciner eftersom de ändå inte hjälpte längre. Snarare tvärtom. Inte ens sex lockade längre. I alla fall inte lika mycket som vanligt och då är nåt på tok på allvar. Väl åter där, på mottagningen, hade doktorn emellertid lika bråttom till kafferummet som förut och snäste förolämpat att
"Då kan vi minsann inte skriva ut mera här. Jag får be er att kontakta Psyk för avgiftning. Vi kan inte ha en massa missbrukare springande här. Det skrämmer bort de andra patienterna" Då tände Poeten till ett ögonblick, troligen för första gången på¨nio månader.
"Avgiftning! Vad i helvete pratar du om? Det var ju du som skrev ut medicinen från början och som har skrivit ut dem i ett helt år. Du kan dra åt helvete. Är den nån som behöver hjälp här så är det du!. Jag ska ta mig fan anmäla dig" replikerade en åter uppriven Poet och slängde frikortet i ansiktet på den jäveln.

Poeten är en envis man och vet när gränsen är nådd. Han gick aldrig till psyk utan tog en cold turkey hemma i Hwita Huset istället. Han svettades och grät. Han skrek och ville inte mera. Hans hjärta gick i bitar. Magen vreds ut och in. Kriget kröp inpå väggarna och hatet skrämde mer än nånsin. Han fick nypa sig i armen för att inte falla in i bilderna som spelades upp. Fast inte så att barnen såg eller fick veta. Aldrig så långt bort. Han skrev dem istället. Han skrev och skrev, medan svetten rann och njurarna värkte, hjärtat slog volter och tinningarna brann som eld. Han skrev för att bli fri, och efter någon månad började solen gå upp lite mildare igen. Dagarna blev längre och nätterna varmare, sömnen djupare och drömmarna vackrare.
Han kunde ta ett glas vin igen. utan att somna i soffan och bränna vid maten. Han vågade ta tag i högarna av räkningar, skriva breven som aldrig blev besvarade. Han ringde alla samtalen som blivit uppskjutna på framtiden. Han vågade se sig i spegeln igen. Med ett leende på läpparna. Han tog ungarna i varsin hand och åkte till stan. Han följde med lillebror på karate två gånger i veckan och storebror till skolan när han behövde det. Han kände kärleken i sitt hjärta igen. Han såg en annan människa och hon såg honom . Poeten kände lyckan slå rot och rördes till tårar.

Idag är det hundra dagar sedan Poeten tog sin sista Valium eller Stesolid, Nitrazepam eller Xanor eller vad det nu var. Han är en lycklig man. Hans barn är lyckliga. De som fått sina pengar är lyckliga.
Poeten tror att han är kär igen och det är väldigt längesen, för älska kan man inte när man fått medicin för att slippa.
Slippa känna känslorna krypa ut, genom huden. Klä av och blotta. Allt
Det vill han aldrig slippa igen. Han ska stå kvar oavsett vad som kommer. som den han är. som den han alltid varit. Hudlös som aldrig nånsin förr.
Hudlöst är vackert har han lärt sig av någon han tycker mycket om. Hon finns där för honom.

Hundra dagar utan tabletter. Idag firar vi i Hwita Huset. En blodig biff. En god sallad och ett glas rött..för det vågar vi.

Och en sak till.... Poeten ångrar ingenting. Inte ett jävla dugg, för han står här idag. På båda sina ben och stora håriga fötter. Han är stolt över sig själv och tacksam mot de som vetat och ställt upp på vägen. Han tycker synd om de som blivit besvikna. men ni ska veta att det inte var meningen och att det inte var ert fel. Doktorn ifråga är nog inte glad. Han är anmäld enligt Lex Maria. Poeten är inte långsint men i det här fallet finns ingen annan väg. Han kunde dödat en Poet och hans familj. Det ska den jävlen få sota för.

Men Poeten är fri till sist. Han är lycklig igen. Han skriver så det blöder. Han tror han älskar igen. Han hoppas det. Han ångrar ingenting!

Nedanstående dikt skrevs i en stund då saker höll på att gå överstyr, då allt höll på att krascha, då insikten i sista stund nått Poeten efter en närmare granskning i spegeln. Då vände allt.

"En vissen havstulpan"

"Mot horisonten fladdrar
ett fransigt segel
i en döende vindils
sista
flämtande suck
En liten båt driver
mot sin slutdestination

På himlen ritar änglar
gulnade bilder
av en kvinna
flyktigt memorerad
men smärtsamt tydlig
som skuren ur en enda kristall
I sanden ritar barnen
bilder av en man

Det kunde vara
precis vem som helst
utom han
på stenen där
en vissen havstulpan
I soluppgångens famn
skymtar seglet grått
en själ i trasor
bagaget vittrat kvar

Men hjärtat då
Vem kastade loss
på andra sidan
Mannen på stenen där
ser båten närma sig
själen
den förbannade
intill döden förlist

För hjärtat har hon kvar
i en väska
Flyktigt memorerat
men som skuret
ur en enda kristall"

Av Solsken 11 jan 2016 15:01