sourze.se

Tårar av aceton och sandpapper

Om möten i livet. I går och i morgo

Den där morgonen vid havet kändes allt så långt borta
och avståndet inte alls som vi hade bestämt att det skulle vara.
Bara runt hörnet. Runt klipporna med de vindpinade tallarna,
förbi den förbjudna bron där jag en gång gick alldeles ensam
som tonåring. Tills polisen stoppade mig och frågade vad jag
gjorde på motorvägen och jag ljög och sa att jag skulle hälsa
på min mormor. 65 mil hemifrån och bara 13 år gammal.
Du hade rest bort när jag hittade din port och jag ristade mitt
namn i en dörrpost så att du skulle se att jag ändå kom hela
vägen för din skull.

Det var bara runt hörnet. Förbi sjön med den lilla badplatsen
och genom skogen bakom alla husen så att ingen skulle se mig.
Där skulle du vänta. Fast vi kunde gå på vattnet förut. Innan
du gömde dig. Jag sprang bara rakt ut och du mötte mig där borta.

Där solen brukade gå upp och vinden inte piskade dina tårar
i mitt ansikte som nu. Salta och uppgivna men så hårda ändå.
De sliter och river i mitt solbrända ansikte. Den svedan orkar
jag inte med. Den brinner och bländar mig så jag inte kan se
längre än min egen spegelbild i det mörka vattnet. Det är konstigt
att det kan vara så stilla fast stormen viner och skriker
så att änglarna slits i stycken ovanför. De blöder inte
men himlen mörknar än mer i mig när de faller samtidigt som
drivor av tång och sjögräs snarar och binder mig sakta
nerifrån och upp.

Jag som inte får falla. Jag måste stå kvar här fast träd och
grenar knäcks som tändstickor i skogen bakom min rygg.
Jag kommer aldrig att gå tillbaka igen. Det skulle ta mig ett
helt liv till och jag orkar inte med flera just nu. Inte utan dig.
Fast du sliter huden av mitt ansikte och förblindar mitt sinne
så står jag här vänd mot havet. Vattnet är svart och vill att jag
kommer. Du vet att jag kommer.

Jag ska rista mitt namn på
din dörr så du vet.

Avgrunden vilar stilla och lockande. Självlysande maneter bränner
mina fingrar när jag böjer mig ner för att se hur djupt det är.
För ibland vill man ändå veta. Fast det är så lätt att drunkna. Jag har
höjdskräck och jag vet att om jag ser ända ner till botten så blir jag yr.
Då faller jag och slår ihjäl mig. Då kallnar mitt hjärta och slår i otakt.
Som i somras eller om det var för längesen. Jag vet inte längre för de
flyter in i varandra. Somrarna. Jag hade önskat att solen sken och
havsbrisen krusade ytan lite så att bilderna kom tillbaka.

Glittrande skratt och hallonsnår. Krabbor som gömmer sig under
stenar och vrakgods. En ljusblå som blickarna du gav mig innan
du gick. Den släppte jag alltid fast det var just den jag försökte
fånga där jag låg på bryggan. Nästan naken. Den såg sorgsen ut.
Mormor skrattade alltid åt mig.
"Sorgsen ? Du är en lustig pojke du. En krabba kan väl inte se
sorgsen ut. Ge den till måsarna. Deras ungar behöver mat nu.
Lägg den i baljan och göm dig så ska du se att de kommer"
Jag gjorde det ibland men den där blå släppte jag alltid innan jag
gick hem. Måsarna kom i tusental. Jag såg dem själv. De flesta
var svarta med hotfulla ögon och jag höll för ögonen när de slet
skaldjuren i stycken. För jag visste att de gjorde det för min skull.
För att såra. Mina måsar var svarta.Precis som pengarna i farsans
rockficka. Han visste. Men gjorde det ändå, så han kunde förebrå
mig det.

Längre fram när rocken hängde någon annanstans.

Jag låter min falla mot marken. I fickorna ligger mitt liv.
I en låst cigarrlåda av trä. Nyckeln håller jag i handen.
Jag ville ge den till dig. Jag har försökt så många gånger.
Jag har låst upp men aldrig öppnat helt. Jag vänder mig om
och ser rocken slitas itu mot de vassa klipporna och den förstörda
skogen. När lådan krossas mot det grå berget som stiger oändligt
mot den mörka himlen hör jag skriken igen. Från de som bodde däri.

I mitt liv.

Måsarna kommer i tusental och på några sekunder
har de slukat smulorna. Svarta som källaren jag höll på att förblöda i.
På betongen i den lilla staden jag bodde i för att jag inte orkade annat.
Fast ondskan klättrade som kallbrand upp längs väggarna
och jag bara ville att det skulle ta slut. Den där rosen som var din
höll mig vid liv och du kysste såren i min handflata när du bar mig
uppför trappan. Som en mor. Du klädde av mig och vi älskade fast vi
båda grät. Det var det vackraste jag nånsin varit med om. I källaren
växte rosorna på stengolvet. I pölen av blod jag lämnat där.
Du hörde dem och dina ögon blev så stora i mina.
Du släppte inte min blick för en sekund och när du kom så
drunknade jag i dig med läpparna slutna kring din bröstvårta.

Som ett litet barn. Utan skuld.

Det var så jag hamnade här. Tror jag. För att drunkna i dig.
Så jag tar av mig resten av de sönderslitna plaggen fast huden
följer med, kletar fast och blodet rinner i en liten fåra i sanden
ner mot det mörka. Dina tårar har slitit mig i stycken. Din gråt
förtär, fräter och malörten du planterade innan du gick växer
som aldrig förr. Bitter men vacker och jag smakar på den en sista
gång. För din skull fast jag vet att du inte önskar det. En dag
ska jag bränna den. Din svartsjuka. Din ångest. Din rädsla.
En dag när dina ögon inte ser på mig som idag.

När den tappat sin kraft och inte längre kan skada.

Sen trotsar jag min höjdskräck och faller. Under ytan är det inte
längre svart. Där glimmar det grönt och stora fält av sjögräs
gungar mig varsamt allt längre ner. En gång betade hästar här.
De gick i vattenbrynet med guld i manen precis här. Eller vid floden
jag alltid drömt om. Bred som vägen alltid var på den tiden.
Omgivna av våren, vitsipporna och den skira grönskan seglade vi
tillsammans dit vi ville. Ibland stannade vi upp och simmade
bland de stora djuren. Vita med gyllene man lät de oss sitta upp
och de tog oss med. Till cirkusen med alla lamporna och chokladhjulen.
Där i bokskogen släppte de oss bland hjortarna som stod alldeles
stilla och betraktade oss.

Där doftade det av grillad korv, av popcorn
och körsbärsvin. Jag hade min gitarr och du satt bakom mig och
smekte min mage och mitt kön medan jag spelade för dig. Berg och
dalbanan åkte jag aldrig för du ville inte.
"Den kommer att krossa dig när den brinner. Jag vet det.
Den är rutten i hjärtat" sa du, så jag åkte den aldrig.
Inte då. Vi red vidare mot ingenstans
för vi visste inte bättre. De vita hästarna gick som ingenting på
vattnet och solen sken på våra nakna kroppar. Men så en morgon
när jag vaknade grät du förtvivlat och sa att du inte kände igen dem.
De stod i skuggan och stampade otåligt med diamanter i blicken.
Svarta som natten. Och avståndet växte. Allt känns så mycket
längre bort om natten. I mörkret när man inte ser. Du sprang så långt
du kunde och jag kunde höra dig gråta tills floden blev en rasande fors
och överröstade allt jag visste om och hade lärt mig.

Berg och dalbanan skrek, gnisslade och gungade innan den brast
just när jag var på väg uppför den allra högsta backen. Just innan
åkturen var slut. Jag slog nästan ihjäl mig mot gruset nedanför
men ingen verkade bry sig. Förutom en gammal mager man med
skyffel och sopborste som slog mig ursinnigt i ansiktet tills jag
vaknade igen. Utan dig.Vid havet. I stormen som flådde mig.

Med tårar av aceton och sandpapper.

Jag låter mig föras allt djupare ner av det böljande sjögräset
och ju längre ner jag gungas, desto mindre känner jag smaken
i min mun. Av bladen jag fick av dig den där dagen fast du inte ville
ge mig dem. Saltet piskar inte längre min nakna kropp och jag
fryser inte mera. Det är stilla här. Smaragderna lyser svagt.
Precis så att jag skymtar dem där nere. På botten. Självlysande
maneter omfamnar mig utan att skada. Det blå ljuset pulserar som
våra hjärtan gjorde och jag känner en värme jag nästan glömt.
Så ser jag bottnen och de mörka gränderna, skuggorna som rör sig
och lockar på mig bakom halvt igenstängda dörrar, bakom gardiner
och i butikerna där allt är gratis.

Utom mitt liv. Och ditt. Blodet fyller min näsa och min mun. I ett sista
hostande andetag blåser jag ut och allt färgas sakta rosa innan jag ser
min kropp suddas ut framför mig. Den blir till miljoner av dina blommor.
Som ängen du alltid ville ha. Den jag aldrig fick ge dig.
Jag bar dig där en gång. Genom havet av blommor.
Blåklint, vallmo, prästkragar, viol och rödklöver en sommardag.
En enda dag innan tåget gick och vägen smalnade av.
Jag blev ett framrusande lokomotiv på väg tillbaka. Inga blommor hann
jag ens skymta då.

När jag reste hemifrån. Från dig.

Vi möttes igen. Jag höll din iskalla hand. Ensam i det där rummet och jag
ville inte att det skulle lukta så. Det var inte rätt. Du doftade alltid så gott.
Men jag höll din hand tills de sa att jag måste gå. Det var för varmt därinne.
Jag ser blommorna långsamt stiga mot ytan och tänker att där nere
har jag ju varit förut. Det ser precis ut som förr men det bryr jag mig inte
om för jag har lärt mig att ibland är det bättre där. En stund. Så jag svävar
genom gatorna och lyssnar på alla rösterna.

De ser mig inte längre. För dem är jag död.

Jag lämnade dig där en vinter då isen låg tjock och mitt hjärta
var av sten. Du blev så rädd att du darrade och dina ögon blev lika
svarta som mina. Om du ändå hade förstått hur rädd jag var. Då.
Och blommorna faller ner igen. Som snö och is över den mörka staden
på havets botten. Snart är den en grav. Mitt liv ligger där. I smulor, krossat
av stormarna och tårarnas sandpapper. Men så blinkar det till långt borta.
I ett hus jag aldrig förut sett. Nära havet men inte som mitt. Inte mörkt och
djupt.

Det är märkligt för jag känner mitt hjärta slå fast jag lämnat kroppen
bakom mig. Fast jag bara är en tanke bland svarta hästar och böljande sjögräs.
Längs floden reser jag igen. Avståndet är kanske ändå inte längre än
vi bestämde häromdagen. Runt hörnet kanske och mitt hjärta slår lite
fortare. Det gör inte längre ont för jag vet att i ditt fönster lyser en stjärna.
För min skull och för din egen.

Jag känner hur vassa naglar river min själ. De vill ha mig.
Som de alltid gjort. De vill ha nycklarna och jag ger dem. Vad spelar
det för roll. Nu när den lilla cigarrlådan av trä krossats mot berget och
inga pusselbitar finns kvar. Jag ger dem alla nycklar jag har. Tusenfalt
hånler de åt mig och nickar åt varandra. De skulle bara veta tänker jag
och mina lungor fylls åter av luft. Jag går naken på havets botten på
en motorväg medan solen går upp långt ovanför mitt huvud och målar
allt i guld. På en vit häst rider jag i det böljande sjögräset och hänger en
stjärna i mitt fönster.

För dig och för mig.

För jag vet att du sitter där på ängen med dina mörka ögon och väntar
på mig. Dina tårar har du torkat och dina händer är lika ömma och
varma mot min hud som då.
På bryggan när jag somnat och du smekte min mage och mitt kön.
Jag längtar efter dig. Jag vill vila i din famn. Jag vill visa dig floden och
hästarna. Jag vill älska dig igen.


Om författaren

Författare:
Fredrik Lindskog

Om artikeln

Publicerad: 27 dec 2015 18:47

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: