Forskarna och vänsterfolket de enda glada just nu

Det finns inte mycket att glädjas åt just nu. Inte när man ser ut över den stora världen. Visserligen var det många som var euforiska efter klimatmötet i Paris. Men snart är vi nog nere i moraset igen med IS som den stora boven. Det finns dock två grupper av människor som är glada, nämligen alla forskare och så alla vänstermänniskor, dvs de som finns kvar.

De glada forskarna är de som håller uppe humöret på oss vanliga depparjeppar. Antalet forskare är otroligt många. De måste vara bra många miljoner. Det roliga med dom är att de forskar om precis allt. Man blir glad och imponerad över hur litet ett forskningsområde som de håller på med kan vara. Att forskarna är så många och att de inte ger upp måste bero på att de har kvar illusionen om att samhället hela tiden förändras eller kan förändras till det bättre. Varje forskare bidrar med sitt lilla strå till stacken. Att stödja och uppmuntra alla forskare är en livsnödvändighet. Världen skulle helt falla ihop om forskarna börjar känna att allt det de håller på med är meningslöst. Det får alltså inte ske.

Den andra gruppen som är glada är den krympande skaran av vänstermänniskor. Till skillnad mot forskarna så har vänstern helt blivit av med sina illusioner. De hade en tro på den goda människan och på solidaritet. De vanliga människorna som borde fortsätta att vara anhängare till vänstern, har visat sig vara lika giriga, småaktiga, slösaktiga och miljöförstörare som de gamla kapitalisterna. Det enda som vänstern kan glädjas åt är den äkta glädjen, dvs skadeglädjen. Vanligt folk och den stora massan får skylla sig själva att allt nu håller på att gå åt skogen. På sin promenad till graven kan alla gamla vänstermän gå med högburet huvud. De hade en plan på hur världen skulle bli mycket bättre. Nu begriper de inte varför folk inte längre vill lyssna på dom. Kanske är det som det står i en bild av Hans Lindström: ”Kan vi inte ge tusan i att slåss med grannstammarna och sluta fred i stället och handla med dom å odla saker å plocka nötter å fiska tillsammans å hjälpas åt å så, grabbar?” Men där fick han ett samfällt nej. ”Å hur kul är det!” Det kan vara så att bråk och hålligång är människans sanna natur. Och då får det bli som det blir. Världens elände är inget att bry sig om.

Av Lennart Karlsson 17 dec 2015 09:14