sourze.se

Non, Je ne regrette rien

Jag vill aldrig bli ett helgon...

God morgon

Visst är detta en devis så god som någon annan att börja veckan med nu när glöggen puttrar både här och där och slår lock för både öron och kastrull. När de glödgade ångorna får både fönster och ögon att nästan imma igen. Ni tar väl bussen till jobbet idag i så fall. Annars kan ni kanske inte sjunga med mig och Edith Piaf i morgon. Inte ifall polisen säger stopp. Var god och blås.

Fast jag kör inte bil. Har aldrig gjort. Inte moped heller för jag köpte en elgitarr istället. En röd Hagström. Lite samma stuk på den som en Gibson SG tror jag. Jag ångrar heller ingenting. Inte så mycket i alla fall. Inte så det stör. Bara ibland. Men jag sjunger med ändå och steppar lite lätt mitt i skogen där jag ensam går på morgonpromenaden och så slår jag på alla lyktstolparna med min vandringsstav. Fast inte för hårt. Lite som Gene Kelly med sitt paraply. eller Malcolm McDowell i " A clockwork orange". Det var en jävligt bra film. Jag och min bäste kompis brukade måla oss som han innan vi gick ut på fredagskvällarna och hade varsitt ljusblått paraply. Fast vi slog aldrig nån.

Tjejerna tyckte vi var coola, och det tyckte vi med. Att gömma sig bakom en mask ger självförtroende, så vi hånglade istället för att slåss. I alla fall jag. Jag träffade massor av tjejer sen. Det fortsatte jag med långt efter att vi slutade gå ut tillsammans på fredagarna och paraplyet var för längesedan glömt. Masken satt kanske kvar lite längre, men inte nu. Inte idag eller i morgon. Det tror jag ni förstår. Även ni som fortfarande bär mask, för ni ser rakt in i mig varje dag och jag låter er. Min kompis var annorlunda. Hård och bitter i hjärtat på något sätt, fast han pratade sällan om det, och det var kanske synd för han slutade aldrig bära hatt och paraply. Han finns inte mer. Han blev ihjälslagen på gatan. Så mycket blod det finns i en liten människa.

Sånt är tråkigt att tänka på så jag låter bli och ser att stjärnorna fortfarande blinka på Staffan och på alla de andra från igår. Lucia är en seriefigur. Och säkert inte alls oskyldig. Tvärtom. Jag tror att ett helgon bara är nån som ångrat allt. Även kärleken till livet, till medmänniskorna och till sig själv. Jag brukar förklara för mina barn att livet inte funkar på det viset för då blir man bränd på bål. Och sen blir man upphöjd och hyllad som martyr. Som självmordsbombarna i Paris. Vad är egentligen meningen med det? De kommer att forsätta ångra sig och brinna för evigt. Jag vill aldrig bli ett helgon.

Men Lucia är en speciell dag. Efteråt mörknar allt fast utan att det blir otäckt. Bara varmt och skönt på nåt sätt. Välkomnande. Jag skulle tänt en eld här mitt i skogen och suttit kvar till framåt lunch om jag inte haft annat för mig. Bjudit alla som kom förbi på en mugg het glögg och en plats bredvid mig för en kort pratstund. Lyssnat på deras röster och sett deras ögon glöda i dunklet mitt i skogen när de berättade varsin historia för mig och jag gav dem en tillbaka. Kanske nästa år.

Det är inte lätt att steppa på frusna löv. Kommer ni ihåg kaninen de brukade visa på julafton? Bambis kompis som glider runt på¨isen på stora håriga fötter. Lite så blir det. Inte som Fred eller Gene men ändå. Jag steppar och sjunger. Det är härligt att sjunga att man inte ångrar nåt alls alldeles ensam mitt i skogen en måndag morgon medan frosten glimmar i de svaga lamporna och det snart är jul.


Om författaren

Författare:
Fredrik Lindskog

Om artikeln

Publicerad: 15 dec 2015 10:53

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: