När julen inte innebär det den ”ska”

Redan i mitten av oktober fick jag, inte mindre än två gånger, frågan om hur jag ska fira jul i år. Jag kan väl bara konstatera att det finns de som även i vuxen ålder har kvar sin magiska jul, och påbörjar sin nedräkning flera månader innan. Men, så kanske ingenting heller har förändrats i deras värld sedan de var barn, och att inte bara julen – utan livet i stort – är ungefär detsamma som det var en gång i tiden. Eller också är det livet som har förändrat sig så mycket genom åren, att julen är det enda som de har att hålla fast vid, det enda som är sig likt – och som, de tror – och hoppas – alltid kommer att vara sig lika; oavsett hur gamla de blir, och på något sätt även oavsett vad som händer i livet de 364 dagarna som faktiskt inte är julafton.

För de flesta av oss är nog julafton – eller december överlag – ändå inte så där speciell som den kanske var när man var liten. Det handlar inte längre (bara) om julklapparna, utan istället om ”god mat” (med ironisk ton skulle jag kunna fråga om de aldrig äter något gott under resten av året, eftersom det – maten – plötsligt blir SÅ viktig) och – ”gemenskap”. ”Gemenskap” – ett ord som borde betyda umgänge med människor som man trivs tillsammans med och som man vet älskar en för den man är, men som istället så många gånger betyder ”ångest” för många som direkt hamnar utanför … ja, just själva gemenskapen… En gång om året tycks det plötsligt bli SÅ viktigt att ”umgås”, och då med vilka du även helst ska ha någon släktband till (andra människor träffar man ju oftast dagligen), oavsett hur nära eller långt ifrån de befinner sig, och oavsett hur kontakten – om den ens existerar – ser ut under resten av året, men bara man inte sitter ensam på jul! Det ”kan” man ju liksom bara inte göra!! Eller..? Nä, oavsett hur stort eller litet umgänge man har med människor under resten av året, så finns det en dag om året när man SKA umgås; helst med släktingar, lite i nödfall andra människor, lite vem som helst, men bara du inte är ensam!

För min del var det många år sedan jag frågade hur någon ska fira jul. Eller gav mer än det som nu mer är mitt standardsvar på frågan, när jag får den. Jag har lärt mig att julen inte alltid är så där glimmande som den framställs som. Om jag inte vetat bättre, hade det kanske varit jag som stått där i omklädningsrummet efter träningen och pratat med någon kompis om mat, om gemenskap, och om att ”I år skippar vi julklapparna”, så alla i närheten kunde höra. Om jag däremot vetat bättre, hade jag varit tyst och tagit det med min kompis sedan, när vi var ensamma, för jag skulle veta hur det eventuellt kunde såra någon annan. De som inte har allt det där som man ”ska” ha för att ha en perfekt jul, och kanske även ett perfekt liv.

JAG vet ju anledningen till att jag inte längre har den perfekta julen – den som jag, säkert till skillnad mot många andra – ändå hade en gång i tiden. Från det år jag fyllde arton, var jag inte längre välkommen dit jag firat de senaste tre senaste jularna. Där var jag också mest för att de helt enkelt inte hade något annat val än att låta mig vara där. Hade jag, mot all förmodan, blivit inbjuden, hade jag nog tackat nej, för, precis som de flesta andra, föredrar jag att – oavsett om det är julafton eller ej – umgås med människor som jag vet gillar mig för den jag är, och att de umgås med mig för att de vill. Inte för att de måste. Jag erkänner att jag skulle bli ledsen och verkligen känna mig ensam om jag inte fick – eller hade någon att ge – en enda julklapp eller ett enda julkort, men – nu vet jag att jag får det i alla fall. Men det här är ju inte något jag berättar om. Det är nämligen inte så den ”perfekta” julen ska vara.

Av Maria Sågå 15 dec 2015 10:55