Vita dukar av linne

En sommardag stod en röd cykel vid vårat staket. Den hade korgen full av blommor och en krans av löv hängde på styret. På pakethållaren låg en död katt fastspänd och grät. Jag kom från simskolan och såg länge på den innan jag, trots min rädsla, skakande av de blöta klädernas kyla, gick fram och strök den över huvudet. Den hade gröna ögon men slöt dem så fort min hand rörde dess panna.

Döden har jag mött många gånger sedan dess men aldrig som den här. Den var min egen och jag skulle aldrig komma att berätta om den för någon. Jag tog mina badgrejjer och öppnade den tunga trägrinden under kastanjen som stod i full blom. Små flingor föll som snö över oss och blommorna i korgen vissnade som om av en plötslig kyla. Som om vintern bodde i mig och allt skulle dö ifall jag inte gav mig av därifrån så fort det bara gick.

Jag kände en ilning längs ryggraden och sprang uppför de knarrande trapporna, slet upp dörren och snyftade efter mina föräldrar. På köksbordet låg en smutsig vit duk av linne och blommiga handdukar av frotte. Precis som blommorna i cykelkorgen utanför, fast här växte de så att jag hörde och såg livet i dem för att allt annat omkring mig dog. Snart nådde de mina fötter och jag sprang vettskrämd över prakten och dofterna förbi den gula emaljskålen på golvet. Den stora, med blodet och klumparna i. Julköttbullarna skulle aldrig rullas i den igen.

Jag sprang genom långa korridorer, genom salar av vit bomull med brinnande kristallkronor, stora som Venus mot de milshöga taken i svart. Jag sprang genom vindarnas väsande fladdermusskit och råttfällorna med skeletten fortfarande förtvivlat sprattlande i desperata försök att nå den mögliga ostbiten. Jag tog stentrappan ner till den gamla jordkällaren där potatisen låg i sin låda och surströmmingsburkarna exploderade varje år innan midsommar. Där låg en blodig klänning och pappas glasögon och en korsspindel spann nätet över dem båda. De hade alltid legat där. Så länge jag kunde minnas, men jag såg det inte förrän nu.

Jag visste att de hade rest åt varsitt håll för längesedan, och att min syster aldrig öppnat sina ögon. Svalhonan jag till hälften av misstag, till hälften av ett liten pojkes oförstånd, stängt in i ladan flög fortfarande med förtvivlade skrik mot det enda lilla fönstret. Slog pannan blodig och vingarna snart i trasor medan ungarna pep stumt, hungrigt, övergivet under stuprännan. Och jag tänkte att jag måste släppa ut henne, annars får jag leva med det för alltid, med hennes liv på mitt samvete, och hennes ungar. Mina ungar. Så jag sprang över ringblommorna och blomsterkrassen, under äppelträdet och genom vinbärsbuskarna till cykeln vid grinden för jag tänkte att det skulle gå fortare så.

Men när jag tog tag i styret, ringde klockan tre gånger, sedan föll cykeln samman som ett sandslott, en tredimensionell mandala av rött guldstoft plötsligt i en hög på marken. Sakta föll dammet som om all tiden höll på att upphöra, och i samma ögonblick tystnade skriken från ladan. Katten slet sig blodig loss ur de vita linnedukarna, tackade hjärtligt, slickade sig om munnen och log mot mig med blixtrande ögon innan den försvann i nässlorna på andra sidan vägen. Ormen skulle ta henne. Det visste jag men önskade inget annat.

Långt bort mot byn till vinkade du mot mig, i vit bomullsklänning och håret dansande i vinden och skrek ilsket att utan din cykel ville du aldrig stanna kvar hos mig. Jag sprang för att förklara, men kom ändå inte närmare och till slut tröttnade du på att vinka och gick skrattande din väg, fortare än jag kunde springa och blommorna i ditt hår flög i stormen som kom rasande som en örfil i mitt ansikte. "Fan ta dig", sved de i mitt tills den stunden orörda skinn. Jag slog knäna blodiga mot gruset när orken tröt och jag föll på knä. Jag skrek mot den förbannade himlen av hat, uppgivenhet och sorg. Jag som väntat så länge på dig. Hela mitt korta liv hade jag hoppats få hålla ditt huvud i min famn, kyssa dina läppar nästan utan att röra, be om din hand.

Idag ser jag dig ibland. Då och då möts vi och älskar, pratar och sårar varandra innan vi skiljs igen, och igen. I många skepnader och på många platser har vi hållit om varandra och ångrat den där dagen. Jag har sökt efter en plats för oss alltsedan det ögonblick du vände ryggen åt mig och gick, men din cykel måste jag laga först. Av sand måste den vara, röd med blommor i cykelkorgen och en svala på pakethållaren.

En sommardag stod en röd cykel vid vårat staket. Den dagen packade jag min ryggsäck och reste långt bort, från allt som gjorde ont. Den dagen dog min tro.

Av Solsken 28 nov 2015 19:20