En som alla andra?

Nu är snön här och så fort jag tar det första steget där det knarrar under skorna kommer minnen, varje år likadant, minnen som påminner mig om tider som var väldigt sorgliga, knarrande snö som var kall och kunde vara dödlig om man inte hittade någonstans att sova som var varm, jag hittade alltid något i stil med et och accepterade att jag var bostadslös tonåring och sov sedan ganska gott varje natt.

Jag förvånas över min vilja, mitt sätt att tänka och att jag trots allt alltid var positiv, jag grät sällan och hur situationen än var så fann jag alltid glädjeämnen som styrkte min vilja att gå vidar om än inte framåt just den dagen.

Ända sedan mellanstadiet kände jag som   ny  i Sverige att jag inte kunde bli en som alla andra utan jag var annorlunda, på många olika sätt, och ändå var den största drömmen att kunna vara avslappnad just av den anledningen, att man skulle kunna vara som alla andra.

Att vara en av dom som satt mitt i klassen, smällte in i en grupp, inte gjorde något väsen av sig och kanske till och med inte registrerades på andras näthinnor mer än en som tillhörde gruppen.

Mitt stora uppdrag i livet skulle således bli att vara en som alla andra, nådde jag fram? Kan man bli det? Tyvärr måste jag svara att det är snar på omöjligt, just därför att det du är med om när du inte är som andra danar dig som människa, det formar dig och styr dig på så olika sätt även i framtiden så att man plötsligt befinner sig någon annanstans än man siktade in sig på och allt på grund av de erfarenheter man fått på vägen.

Efter alla svängar och kurvor i livet, från  det mörkaste till det ljusaste och tillbaka igen så hamnade jag till slut där jag trodde att jag var som alla andra men istället så var det nästan en utopi, nästan säger jag för det är just det jag lever i, jag siktade på att kunna se bakåt och vara gift sedan länge med samma tjej, ha två underbara barn vilket jag fick, ha en familjekänsla som gjorde att alla tänkte på varandra och var rädda om varandra, jo där är jag, mitt upp i detta fantastiska och då inser jag plötsligt att jag inte är som andra trots allt.

Vem tusan lever som jag? Vem mer har det så underbart? Jag har allt jag kan tänka mig i världen med vuxna barn som det gått jättebra för, de bor med sina flickvänner och har jobb, vi pratar varje dag och alla är vänner. Min fru är glad och jag är glad är jag som alla nadra då?

Jag jobbar 7 nätter och den ledig de kommande sju, låter som än dröm när jag nu skriver ner det och det är just vad det är, en dröm, men så på min lediga vecka då hoppar jag in som vårdare på hem för missbrukare, hem för dom som annars hade varit bostadslösa och haft knarrande skor av snön, vi pratar om förr i tiden, när de jobbade på varv t ex, jag jobbade också på varv, stora båtar tusentals människor och allt flöt på, under dessa veckor när jag jobbar extra märker jag hur mycket jag har gemensamt med essa människor.

Vi var samma i tonåren, vi var dom som inte var som alla andra, den enda skillnaden är att jag klarade av att leva utan att välja missbruk, jag hade alltid ett leende som inte dolde något utan som var äkta just för att jag levde. Och såklart det starka målet att en dag vara just en som alla andra.

Min lediga vecka blir således en fantastisk vecka med livshistorier som kunde underhålla i bokform mer än vilken deckare som helst, livshistorier som är så fantastiska och ledsamma samt ibland med ljuspunkter som i andras liv skulle vara en glad stund men i dessa människors liv blivit anledningen till att de fortfarande lever, och när jag nu tittar bakåt, verkligen bakåt på den väg med upp och nerförsbackar som varit då förundras jag.

Jag förundras över att när jag nu nått fram till att leva som en kung, känslomässigt, på målet dit jag sicktade, framme äntligen, så inser jag att jag inte är som många nadra ändå, jag siktade på en sak och nådde en annan, vem tusan har det så bra som jag? Jag blev till slut det jag alltid varit, ovanlig, inte som andra, för min bild av hur andra hade det var skev, alla är inte lyckliga långt ifrån, och jag känner igen så myckt i dessa hemlösa jag jobbar med på den lediiga veckan, dom är inte som andra men har otroligt stora hjärtan.

Dom kunde varit som jag om de inte hamnat i missbruket. Så jag får nog anse att jag är framme, kanke inte dit jag siktade, för att vara som alla andra är inte att vara lycklig det är att vara halvvägs, varken till elle från, vardagliga problem som jämförs med att ha allt.

Men man har aldrig allt, det är inte det vanliga och har man inte haft något, ja då kan det vara väldigt lite sm ska till för at vara nöjd, och nörjd det är verkligen inte att vara som andra, tro mig vad jag än gör så är jag den jag är och alltid förblir, en som inte är som andra och jag kan acceptera det nu för att vara som jag, just i detta nu är fantastiskt, jag älskar livet och är så glad för hur det varit för att kunna värdera nuet.

Vem tusan vill vara som alla andra när man kan vara jag!

Angus

Av Angus Liddell 28 nov 2015 19:14