En tummad tidtabell

Ner på våran gata sitter en man iklädd vit nattskjorta och en sorgsen pumpa. Kring hans blodiga fötter morrar en ilsken liten hund. Den verkar vansinnigt arg men mannen verka inte bry sig alls. Jag går ut på balkongen i mitt rosa nattlinne eftersom jag tog fel igår för att jag var trött och ungarna lagt kastanjer i mina garderober. De sticks som tusan.

"Hallå där nere. Behöver du hjälp. Ska jag skjuta hundskrället åt dig?"
Han tittar förbryllat upp mot min balkong och frågar fast det ju är uppenbart : " Kan du se mig. Det var som.......Jomen förresten, Lindskog eller hur?..Nej, låt den vara. Den är mitt enda sällskap. Fan, jag börjar bli gammal. Tankspridd, disträ du vet. Lindskog var det ja, smålog han och kliade sig på pumpan.

"Det är jag" svarade jag på hans sista påstående "Du kan få låna en filt och så kan du få en kopp kaffe och en fralla med"
"Det är grönt. Hunden dog när de högg ner mig från korset för en massa år sen och han fick min fot i skallen. Allt jag vill är komma hem just nu så vi lägger på ett kol va? "

"Men om du blir sittande där nere kommer du ingenstans. Här kör bara brevbäraren. Annars är det stendött här. Vaddå, är hunden död? Den skäller och går på som om den ville slita dig i stycken"
"Den är stendöd, precis som du just nu. Och jag. Vad trodde du?! Han vill tugga på mitt lårben men då faller jag omkull, så han får bråka. Du!!!"

"Död?" Jag rös till och tog en klunk kaffe för att försäkra mig om sanningshalten i detta antagande, vilket det nu kommit att bli. "Ja, vad är det" svarade jag i alla fall.
"Kan du gå upp på vinden och se efter när tåget går. Tidtabellen ligger i översta lådan på din mormors gamla byrå, bland sommarkorten från din barndoms ferier på den lilla ön härintill. Jag måste åka före 09.00 till slutstationen bortom morgonsolen, annars stannar tiden. Både din och min, för där väntar färjan. Den enda som kan ta mig dit jag ska"

Jag rös till för jag hörde allvaret i hans röst och rusade upp på vinden. "Tidtabell, sommarkort?" Jag förstod ingenting men mycket riktigt. Där låg de huller om buller mitt framför mig i en enda röra. Mitt liv som det var. Jag föll i häftig gråt och sprang i ilfart ner igen.

"Det kommer nu" skrek jag med sprucken röst.
"Jag vet", sa han lugnt med mitt eget ansikte, brett leende på väg till bryggan för att fånga krabbor och plocka hallonen längs vägen. I shorts och med brunbrända axlar.

Så kom tåget, vitt som snö,tyst som en fjärils vingslag en sommarmorgon med elfenben, guld och diamanter broderade i sin skimrande famn.
Allt vibrerade lätt, lätt, som om det hela hängde på ett museum, på en för tunn spik. Som en tavla beredd att dö för min skull, målad av en mästare långt före oss. Långt före den mänskliga konstens vara.

Så tog pojken, nu bredvid mig, min hand och viskade förtroligt men med största allvar:
"Om bilderna däruppe måste du snart berätta, annars ses vi aldrig mer. Det vet du nog. Plocka hallonen och dela med dig av dem med den som sådde fröna. Inget var nånsin ditt fel."
Sen blåste hösten sitt guld och tåget blev solen som steg.Vinden blev november och jag gick in och stängde om mig

I en låda på mitt köksbord, på ett hav av tårar, reser nu en liten färja med bilder ifrån förr. På bryggan väntar jag med solen i ryggen. Trots allt.
I min hand en tummad tidtabell.

Av Solsken 03 nov 2015 16:31