Barn ska tas emot av kärlek, inte av tvång!

Igår (onsdag den 15 juli) släpptes inrikesnyheten, men som även har del i det som sker utanför Sveriges (trygga?) gränser, att Migrationsverket tar till en tidigare aldrig använd lag som innebär att ALLA kommuner ska tvingas att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

Ja, ordet ”tvingas” användes faktiskt i notisen på SVT:s text-tv, och har kanske även gjorts på andra ställen och i andra sammanhang, men – jag återkommer till det, för mig, lite tveksamma ordvalet längre fram.
En aldrig använd lag, alltså. Men… Eftersom den tydligen ändå har funnits, så måste ju nästan någon, någon gång i tiden, ha tänkt tanken på att det här scenariot skulle kunna komma att ske, eftersom man varit så förutseende att man instiftat en lag redan innan det händer. Vilket ju kan vara bra, eftersom man väl troligen annars skulle stå där – när det väl sker – och undra ”Vad gör vi nu?”. Men här gällde det inte ens att hitta ett kryphål i den lag som redan finns för att komma förbi, utan här hittade man alltså en ren lag. 

Anledningen till att man nu letat igenom lagboken och hittat den här författningen, är att man på Migrationsverket tidigare hade räknat med cirka 8 000 ensamkommande flyktingbarn under det här året, men – när siffran under gårdagen (15/7) redan var uppe i 5 266 insåg man väl att beräkningarna inte skulle komma att stämma, utan bli flera gånger högre, och de barn som kommer, kommer främst från Afghanistan (1301), Somalia (779) och Syrien (373). Etiopien, Marocko, Irak, Algeriet, och Albanien finns också representerade bland nationaliteterna, där största delen (32 procent) är 16 år gamla.

I ”Rapport” den kvällen var det med ett inslag om detta, och en man som jag tyvärr inte noterade namnet på, men som jobbade med frågorna, uttalade sig om att det, för att kunna ta emot alla dessa barn, kanske var läge att minska på kraven för de som välkomnar dessa barn till sina hem, genom att se förbi till exempel trångboddhet, och/eller betalningsanmärkningar.
Då frågar jag: HUR långt anser man sig kunna – och vilja – blunda och ”se förbi” omständigheter i det tilltänkta hemmet? Om man – i ren desperation över att alls hitta någonstans för barnet att bo – faktiskt aktivt väljer att  förbiser sådant som skulle kunna skada barnet på något sätt, så är det ju… Ja, jag finner inte ord, men SÅ desperat får/bör (!) man ju inte bli att man skapar situationer mest/bara för att ”bli av med problemet” (barnet)!
Jag vet inte hur kontroller av till exempel HVB-hem ser ut idag, men att anvisa barnen till dysfunktionella hem där man sänkt kraven på boendet bara för att alls hitta ett boende, kan och får inte vara hållbar lösning! Vare sig om det handlar om timmar, dagar, veckor eller år som barnet ska tillbringa där.

Att kraven på boendena ska sänkas – kan inte det även bidra till att fler (oseriösa) startar boende bara för att tjäna pengar? Jag vet inte vilka summor det handlar om, men jag kan ju inte annat än tro att det finns pengar – kanske även ganska stora sådana? – med i bilden. Till viss del förstår jag det, naturligtvis: Barn kostar! Men, det ska – bör! – ju inte eller bli en inkomstkälla att ”Ju fler barn, desto mer pengar”. Sedan – hur barnen faktiskt har det – är inte fullt lika viktigt.

”Alla kommuner…” hette det… Och här kommer frågan upp vad som händer om det verkligen inte finns något boende i någon kommun. På riktigt, alltså. Inte något påhittat argument för att kommunen ska slippa undan sitt ansvar av en eller annan anledning, utan om det verkligen är total bostadsbrist i en kommun; liten, mellan eller större, spelar ingen roll, men om man från kommunens sida inser att man verkligen inte har resurser för att ta emot barnet/barnen och faktiskt ge dem ett bra liv med utbildning, fritidsaktiviteter, och, ja, ett boende.

Avslutningsvis då formuleringen om att ”tvingas ta emot”.  Ska – och kan – man TVINGAS göra något som man redan på förhand vet att man inte kan, och/eller som man inte vet fungerar varken nu, eller i framtiden. Det handlar om människor! Om barn! Barn som är beroende av vuxna människors välvilja att ta emot och älska dem för att de vill. Inte för att de tvingas till det! Barn som kommer till de som känner sig tvingade att ta emot dem, kan aldrig någonsin känna sig välkomna och älskade. Är de tillräckligt gamla när de kommer för att förstå, så förstår de att de vuxna gör det för att tjäna pengar på deras existens. Inte för att de är älskade.

Av Maria Sågå 17 jul 2015 17:48