En sorts kärlekshistoria

Min kompis bilelektrikern skulle gifta sig i juli 1963. Jag låg inkallad vid artilleriets skjutskola i Villingsberg, Värmland som riktare utan riktlinjer och självklart var ju att jag skulle närvara när en kompis lät sig dömas till tjugo års straffarbete, nästan frivilligt. Han hade enligt rapporter varit lite för tung i gumpen och nedkomst väntades kring kommande nyår.

Min lilla metallicblå VW av 1956 års modell, ni kanske vet den där med den lilla avlånga bakrutan och pilar i stället för blinkers, hade gått varm sedan slutet av mars 1963, det ödesdigra inryckningsdatum som hängde över våra späda axlar sedan årsskiftet. När jag kom puttrande till de nyinrycktas parkeringsplats den hemska dagen i slutet av mars tornade snövallarna upp sig flera meter. Vintern hade varit grym och snöröjningen svår för de anställda.

Snart fann jag dock vänner som ville hem till Stockholm varje lördagsmorgon mot att de fyllde folkans tank som motprestation. Lite lomhörda efter hundratals skott med haubits modell 1939. Och vem vill sitta ensam en helg på en militärförläggning av 1940-talsmodell? Den fria farten som gällde 1963 imponerade knappt på en folkvagn fullastad med kärlekskranka soldater. 120 knutar i nedförsbackar och 90 uppför var ändå inte dåligt för denna farkost. Och bröllop stundade i det fjärran HSB-huset på sex trappor...

Jag närmar mig huset där bröllopet skall stånda och ser ett stort rött hårsvall bland andra däruppe på balkongen. Väl inne i hallen kommer den rödhåriga närmare och den lille på flera sätt undernärde soldaten får problem med kvinnlighet och vackra ben. Hon bär en klänning som absolut inte döljer armar och övriga kvinnliga poänger och att vi som vittnen till kamratens vigselceremoni inte minns ett dyft betyder kanske att vi fann varandra direkt.

Nåja, resan till de blivande svärföräldrarna ägde rum på kvällen helgen därefter i den nästan nya Simca 1000 som kamraten lurat av sin välavlönade fader. Där satt vi, bröllopsparet i framsätet och jag och den rödhåriga i baksätet, pussande varandra och våra drömmar om den rätta. Resan tog tvärt slut i Söderhamn där Simcan vägrade starta.
Kamraten, bilelektrikern, konstaterade efter en runda i motorrummet, att kolen i generatorn var slut. Och började tala om en hotellnatt eller kanske tältet i Simcans bagageutrymme. Själv tog jag, när expertisen vände ryggen till, ut ett av kolen och gick över till macken på andra sidan gatan för jämförelse. Dom hade givetvis inga generatorkol till Simca men jag köpte ett par av liknande storlek som jag slipade ner till lämplig storlek mot asfalten. Jag ropade till
kamraten: Nu springer vi igång fanskapet! När den gick igång såg han närmast besviken ut...

På morgonkulan nådde vi destinationen Härnösand och jag glömmer aldrig Stockholmarens möte med Norrland. Stadsberget Vårdkasen, 300 meter högt och den utsikt som möter den ovane är magnifik. Och naturen inåt landet västerut och de böljande bergen är som gjord för att imponera på en Stockholmare.

Blivande svärfar, den mytomspunne Jonne, mannen som kunde allt, skaffade 1973 ett litet kokhus från 1700-talet i Prästhushamn på Hemsön utanför Härnösand. Han byggde sjöbod för att enkelt sköta båten. Kokhus hade de lokala bönderna förr i världen. Där bodde öns bönder några veckor på förhösten medan man fiskade årsbehovet av strömming. Där fick nu Stockholmarna lära sig en del. Bl.a. att sätta nät och röka sik. Samt en och annan lax och öring. Där fanns vårt paradis ända fram till 2008 då avstånd och bensinpris lade lock på resandet och mäklaren fick bjuda ut paradiset till försäljning.

Glömde jag att säga att jag och den rödhåriga firade guldbröllop förra våren? Femti bast minsann. 

Av Lennart Lundwall 22 jun 2015 12:05