Jag missade precis jordbävningen

Mina kläder är ännu inte tvättade, och mina sinnen är delvis fortfarande kvar hos barnen i Malagiri. Jag har varit hemma i 36 timmar när den fruktansvärda nyheten når mig. Den att det varit en förfärlig jordbävning i Nepal. Jag har just sagt hej då till en massa härliga människor som jag kommit i kontakt med efter att jag undervisat volontärt i en by några timmar utanför Kathmandu genom den svenska organisationen TrinityKarlstad.

Samtidigt som jag vill vara där och se om jag kan göra något så som varandes sjuksköterska är jag tacksam över att mina två söner inte ska behöva vara oroliga då säkert inte mycket av den redan dåliga kommunikationen med omvärlden nog har havererat. Jag börjar skriva mail till människor som kanske vet något. Jag tar kontakt med människor via facebook, och jag undrar hur det går för människor som är ute och vandrar.

Detta vackra land som jag just besökt i två veckor, men också ett land med mycket fattigdom som berört mig djupt. I höstas kom jag via en tibbetansk munk som besökte Sverige i kontakt med organisationen TrinityKarlstad som byggt en skola några mil utanför Kathmandu. Jag är nyfiken av mig och gillar utmaningar och skrev därför i mitt mail till organisationen ”att om det var så att de behövde en sjuksköterska så ställde jag gärna upp”. Och på den vägen det. Jag fick i uppdrag att lära ut lite om basal hygien och första hjälpen till byborna i den lilla bergsbyn Malagiri.

Det blev ett kaotiskt möte mellan mig och Nepal, då jag i 30 år velat åka dit, men verkligheten var lite annorlunda än den bild jag hade fått ditklistrad på insidan av min näthinna. Kathmandu var en väldigt stor stad. Många turister var där, och då speciellt människor som skulle ut och vandra. Inga backpackers à la Thailand/Indien som var fattiga och därför höll nere priserna, så även om Nepal är den av världens fattigaste länder var saker rätt dyra där.

Hela stan ljöd av munkar som spelade på sina instrument och bad sina böner från tidig morgon till sena kvällen, så staden var så gott som vaken hela dygnet. När munkarna gått och lagt sig tog vakthundarna över och höll sina revir rena från inkräktare. Dessa hunder låg under dagen lugnt och stilla och sov, och verkade inte farliga alls, men på kvällarna och nätterna var det mycket skällande och hundarna reste ragg , och jag kunde nästan höra nå.

Jag fick höra om sjukvård som inte är gratis, och med tanke på den fattigdom som finns i Nepal förstod jag inte vilka som hade råd att gå till läkaren. När jag hälsade på sjuksköterskan i den lilla hälsocentralen i närheten av Malagiri såg jag vad hon hade att arbeta med, vilket skiljer sig mycket från mina vanliga arbetsplats. En pojke kom in som så väldigt uppenbart hade brutit sin arm, och eftersom han var tvungen att sitta på en lokalbuss till Kathmandu (crika 4 timmar), betala röntgen, gipsning, smärtstillande läkarkontakt osv, så han kom inte iväg. Min väninnna ordnade så han ändå kom till läkaren så hans fraktur slapp att läkas fel och förorsaka honom mycket lidande upp i åren. Jag visste därför att de som i kaoset idag behöver läkarhjälp inte har så stora möjligheter till att få det. Fruktansvärt!!! Jag önskar jag hade kunnat göra något

I media ser jag hus jag just tagit bild på ligga i ruiner. Jag ser att de människor som log så sött innan jag skulle åka nu sitta och vagga fram och tillbaka i sorg, frustration och oro. Varför måste jag vara så långt borta när jag kunnat vara där och bara ge en hjälpande hand som sjuksköterska? Nu när jag just träffat en stad som på trots av allt fick mitt hjärta att banka lite extra. Jag hade gärna gett en bidrag, vad som helst.

Skänk detta folk en tanke innan du somnar. Ge kläder, ge vatten, sårförband, ge en slant för de flesta av dem hade inte mycket innan detta hände, så jag tror att de är i stort av behov av den omtanke och lojalitet vi har gentemot våra medmänniskor.
 

Av Birgitta Stiefler 26 apr 2015 23:31